En dryg månad efter premiären på SVT:s nya Jätten Dumdum-underhållning ”Spelet” har jag samlat så pass mycket inre kraft att jag äntligen kan ta mig igenom del ett och två.
Jag hade dock inte kommit längre in i programmet än 10–15 minuter innan jag slogs av ett akut behov av att omförhandla mitt frilansavtal med cheferna på Dagens Nyheter.
Vart tog riskpengarna vägen i den här branschen?
Jag är luttrad efter mer än ett halvt yrkesliv som filmkritiker (varav över ett kvarts sekel film- och tv-skrivande på Dagens Nyheter), men när man utsätts för både mentala och intellektuella överfall av det här aktuella slaget så bör även en kritiker kompenseras.
Maken till c- och d-kändisuppstötning får man nog leta efter i svensk tv-historia (definitivt i SVT:s och public services historia)
Några år i analys vore kanske bäst för hälsan – men cash läker också många sår. Tack.
Maken till c- och d-kändisuppstötning får man nog leta efter i svensk tv-historia (definitivt i SVT:s och public services historia). Här är flera som redan på 1990-talet och tidigt 2000-tal hade förbrukat sina Andy Warholska fifteen minutes of fame, ytterligare en radda som hänger kvar med ynka tiondelar av sekunder av sin kvart i medieljuset. Det är inte heller de skarpaste knivarna i lådan, om man säger så, som nu har lockats in i ett komplett debilt spel om makt, intriger, eventuell social kompetens – och lite stålar.
Det är en så grovt undermålig tv-produktion att i alla fall någon ansvarig borde kallas till åtminstone konstitutionsutskottet för att svara på frågor om hur kollektivt illa man får missbruka allmänna medel utan att det är straffbart – i det här fallet svenskarnas gemensamma public service-avgift.
Ledningen för SVT tänker uppenbarligen inte ge sig innan public service-motståndarna ges alla rätt i sin strävan att begränsa SVT-utbudet till att bara gälla nyheter, politik, smalare kultur och lite klassisk musik. SVT brakar mycket snart rakt igenom isen, hur många varningsrop behöver de höra innan det är för sent? Självskadebeteendet är monumentalt.
De har nu två avsnitt på sig att hamna rätt, annars tenderar det tyvärr bara att bli ännu ett platt porträtt utan minsta djup och perspektiv
TV4 sänder en tredelad dokumentär om komikern och skådespelaren Robert Gustafsson. Jag har tyvärr bara getts möjlighet att se det första avsnittet, men i sin iver att hylla och hissa och höja honom till skyarna (och jag vill sannerligen inte ta ner honom därifrån) missar man att ställa de rätta frågorna om komik och skratt, om komiker och komisk talang. Inte heller något om de många olika genrer som finns att tillgå för just en sådan som Robert Gustafsson: Fars, film, tv, radio, revy, buskis, smal humor, bred komedi etcetera.
Det råder ju ingen tvekan om att Robert Gustafsson verkligen har ”funny bones”, som engelsmännen säger, och det är ju en otroligt sällsynt och ovanlig genuppsättning som krävs för det. Men det kräver också filmare, producenter, journalister som förmår ställa de rätta frågorna. De har nu två avsnitt på sig att hamna rätt, annars tenderar det tyvärr bara att bli ännu ett platt porträtt utan minsta djup och perspektiv.
Något slags geni är han onekligen – och det kommer bara mera
Jag har inte heller sett alla fem delar av Rebecca Millers hyllade femtimmarsdokumentär om den amerikanske regissören Martin Scorsese (fint recenserad i DN i förra veckan av Sebastian Lindvall) men Robert Gustafsson är kanske den största svenska komiker vi haft, alla kategorier, och då är han väl ändå värd mer än en traditionell, linjär tv-biografi som inte törs ta en enda egen konstnärlig risk.
Han är ju dessutom en briljant klassisk skådespelare, inte minst bevisat i krimserien ”Det som göms i snö” (2018) där han fick visa vilken enorm talang som kanske fortfarande, vid 60 års ålder, ligger relativt orörd och oupptäckt. Den rollen gav honom Kristallen som årets manliga skådespelare i en tv-produktion.
Något slags geni är han onekligen – och det kommer bara mer.
Läs fler tv-krönikor och texter av Johan Croneman
