Att kritisera SVT i allmänhet och SVT-sporten i synnerhet väcker alltid känslor. Public service har sina tillbedjare, vad de nu än hittar på, men också sina fanatiska hatare.
Ena dagen blir jag anklagad för att gå Sverigedemokraternas ärende (för kritisk till SVT), nästa dag är jag vänsterextremist som drar min lans för DDR-tv (för okritisk).
Det är helt i sin ordning givetvis, man försöker följa den egna inre kompassen, oavsett.
När jag tittar på just SVT Sport väcker det ofta mina inre demoner – de har en säregen förmåga att ha den högsta svansföringen i hela Mediesverige, med en monumental självgodhet – men har egentligen mycket lite att komma med eller yvas över. De verkar inte sällan helt sakna självinsikt – och att den monopolära eran är över sedan länge verkar de helt ha missat.
De är med andra ord komplett på efterkälken, innehållsmässigt, formmässigt, programledarmässigt. Man vet knappt i vilken ände man skall börja.
”Fotbollsstudion”, detta mardrömslika evighetsprojekt, är väl det mest skrämmande exemplet på deras absoluta ignorans. Ett mer intetsägande och ett mer ytligt fotbollsmagasin för du leta efter – att en rad smarta, unga, roliga, kunniga fotbollsredaktioner körde över dem redan för ett decennium sedan verkar de ha noll koll på.
När André Pops mer än malligt proklamerar att de också har en ”Övertid” i programmet, vill man ju bara ta fram den största skämskudden man kan hitta och begrava sig djupt i denna tv-misär.
Vad som denna vecka fick mig att gå i spinn (faktum är ju att man inte vet om man skall skratta eller gråta) var ännu en kalkondiskussion mellan experterna Daniel Nannskog och Therese Strömberg.
Det handlade om det ”nya” fenomenet att spelare, i detta fall målvakterna, simulerar skador för att få till ett avbrott – i syfte att skaffa sig, eller bryta det andra lagets, momentum.
Daniel Nannskog satt med den största dumstruten jag sett på länge, han tyckte att hela grejen var dum: ”Man ska kunna ha gjort matchplanen redan i paus eller inför matchen, man ska inte behöva göra det, eller kunna fuska då, om det nu är fallet med det här, vilket vi inte vet helt”.
Therese Strömberg kontrade med att säga att hon inte ”tror” att hon har problem med detta ”alltid”, men att hon ”får nog (sic!) problem när det blir systematiskt, när man märker av det i var och varannan match, hela tiden, och att man tillåts göra det”.
Det påminner mig om en scen från Bröderna Marx-klassikern ”En dag i vilda västern” när stumme Harpo konverserar en indianhövding (som man tilläts säga på den tiden); Harpo använder sin berömda tuta, hövdingen talar ett för oss obegripligt språk – varpå Groucho tittar in i kameran och säger: ”Visst är det stimulerande när två intellektuella giganter möts”.
Nannskog tror alltså att man kommer tillrätta med problemet genom att lagen pratar ihop sig innan matchen (kan alltså inte ha förstått någonting av frågan), Strömberg avslutar senare med att med beundran i rösten säga att ”det är ju smart” att fejka en skada, om det får effekt. Jesus Amalia, hans tolv lärljungar och den heliga madonnan.
Säg att de skojar med mig.
Bara några ord om SHL-finalen i hockey: Jag vet sedan gammalt att jag upprör hela landsändar runt om i Sverige, men en hockeyfinal som i stort sett bara berör två mindre svenska städer, Gävle och Luleå (86 000 respektive 50 000 invånare) blir aldrig någon riksangelägenhet.
De förtjänar givetvis sina finalplatser, må bästa lag vinna och så vidare, men sorry: Ingen annan bryr sig i stort sett. Svensk hockey behöver storstadsrivaliteten och definitivt rivaliteten storstad/landsbygd. Men landsbygd mot landsbygd gör ingen glad.
