Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Inför OS har svenska SVT, norska NRK, finska Yle och danska DR skickat ut en enkät till cirka 400 olympiska vinteridrottare och ställt frågor om hur ofta de testats för dopning.
Sifforna var nedslående ur kontrollsynpunkt. Cirka 200 svarade på enkäten och av dem hade blott 100 blivit testade under tävling någon gång det senaste året.
SVT gjorde ett enda, journalistiskt klent, inslag i Sportspegeln – obegripligt att de inte fick ut mer. Flera svenska OS-klara berättade att de var chockade över de få kontrollerna. Jenny Schulze, chef för dopningskontrollerna på Antidoping Sverige, fick säga att allt berodde på för lite pengar. Givetvis.
Man hade kunna tänka sig en tuffare granskning av Antidoping Sverige, som får 48 miljoner/per år i statliga anslag. Hur använder de sina pengar?
Slänger man så mycket som ett getöga på den ekonomiska redovisningen i till exempel 2024 års verksamhetsberättelse så kan man ganska snabbt konstatera att det bara är en knapp tredjedel av anslaget som går direkt till fältverksamheten, dopingkontrollanter, analyskostnader etc. Resten till administration, tjänstemän, byråkrati.
Ett gemensamt nordiskt medieinitiativ är givetvis en lysande idé – men det är obegripligt hur man låter allt rinna ut i sanden.
Gemensam sista gruppspelsomgång i Champions League i onsdags kväll och för första gången under hela säsongen fick man till någon form av dramatik i den sinnesjukt trista 36-lagstabellen.
Viaplay fick full utdelning på sin satsning på Målextra (vem skall titta på live-matcherna i fortsättningen…?), där Richard Henriksson, Erik Niva och Bojan Djordjic dränktes i just mål, och trots att det var oändligt med lag på 8, 9, 10 poäng, lyckades de så småningom bena ut vad som gällde. Mot slutet handlade det om enstaka plus eller minusmål.
Allting nådde givetvis sitt crescendo när det bara återstod en match, klockan tickade upp mot 97 minuter och Benfica behövde ett mål till mot självaste Real Madrid för att ta den sista av de 24 slutspelsplatserna – när deras målvakt, Anatolij Trubin, gick upp och knoppade in 4–2 i matchens absoluta sista sekund. Rakt av otroligt.
José Mourinhos vilda firande med en bollpojke (!) var givetvis kvällens clou. Man kan säga vad man vill om José, men han är inte som andra: Han är för alltid The Special One.
Bodö Glimt är en framgångssaga, det vet vi sedan flera år tillbaka nu – men att de svårt nederlagstippade åkte ner till Spanien, snabbt hamnade i underläge, men vände och vann mot Atlético Madrid är ju närmast oöverträffat i Champions League-historien. Erik Niva tog som vanligt jättesats och hade en evighetslång monoton monolog utan att ta att andetag på åtminstone tio minuter.
Den pojken kan allt om fotboll, ingen tvekan om den saken, men det blir lite för mycket pojk- och tonårstrams när han, ackompanjerad av Bojan Djordjic, låter det grabbiga internsnacket bli till huvudmeny. Inte ens den mycket redige och kontrollerade Richard Henriksson lyckas får ordning på babblandet.
Viaplays Målextra blir annars som ett gammal hederligt Sportradio-svep, några av er minns i alla fall när man som liten (mindre) satt som klistrad vid radioapparaten och följde stafetten mellan de olika allsvenska fotbollsarenorna. Det var oslagbart.
Men, som sagt: Vem vill titta på de hela matcherna när den här snabbkonsumerande formen käkat in sig i våra medvetanden?
Jag har själv märkt hur jag allt oftare hamnat både på Premier Leagues och Bundesligas Målextra – det passar våra fragmentiserade mediehjärnor som hand i handske.
Behöver vi några hela, långa, mållösa, trista (!) 90-minuterssändningar i framtiden?
