Vi måste prata om domarna. Och om publiken och domarna, och tränarna och domarna, och spelarna och domarna. Och media och domarna. Framförallt inom ishockeyn och fotbollen.
”Domarn dömer som han vill, men i huvet står det still”.
Det var sånt vi sade som knattespelare på elastabyxans tid, jag vet, men bara som en liten referens. Jag återkommer.
Jag har inte slaviskt följt det tv-sända SHL-slutspelet, men det eviga domarsnacket går ju inte att undvika – det gick så långt denna gång att Svenska hockeyligan kallade till krismöte i förra veckan, de mötte sportcheferna och klubbdirektörerna. Nu fick det vara nog, tyckte man. Trodde man.
Johan Hemlin på SHL kommenterade i Aftonbladet: ”Det har gått över en brytpunkt (sic!). Det måste vara hetta och känslor, det bygger en del av vår upplevelse kring, men det kan bli för mycket av det goda.”
Lite för mycket av det goda? Vad betyder det ens? Är inte hela uttalandet och hans (eventuella) ”hållning” minst sagt häpnadsväckande och slapp?
Menar han verkligen allvar.
I Viaplays ”Gomorron NHL!” tog Niklas Jihde upp frågan med experterna Peter Forsberg och Valentina Liana. Peter Forsberg brukar ha kloka, smarta saker att säga, men han passade denna gång, eftersom han tyckte han sett för lite SHL i år. Valentina Lizana sade att det å ena sidan var förkastligt att lägga så mycket tid och energi på domarna, men samtidigt: Inte så konstigt när varje domslut får så stora (ekonomiska…?) konsekvenser.
I NHL förekommer det uppenbarligen mycket lite domartjafs. Kan bero på att man riskerar höga böter om man rasar för mycket mot rättsskiparen, men det kan ju också vara som så att domarna i NHL är extremt bra, professionella – och att spelare och ledare respekterar det. Och begriper svårigheterna.
Handen på hjärtat: Vem vill vara domare?
Det är otroligt när man har spelat korp-fotboll eller följt med småpojkarna på match en söndag klockan åtta på morgonen, långt borta i tjotahejti – och plötsligt kommer det en domare cyklandes som får 200 spänn och ett ton skit hällt ut över sig av patetiska vuxna. Frivilligt.
En allsvensk huvuddomare i fotboll ligger på 12 000 kronor per match, 10 000 extra i månaden om du saknar internationella uppdrag.
Har du internationella uppdrag kommer en allsvensk fotbollsdomare upp i en årsinkomst kring 400 000.
En engelsk Premier League-domare har runt 45 000 kronor i fast månadslön, plus 15 000 kronor per match. En årslön för en NHL-domare i hockey ligger kring 200 000–300 000 dollar/år. Några har 400 000 dollar. Miljonlöner med andra ord.
Hur värderar vi i Sverige domarens insats? Uselt, iallafall ekonomiskt. Och så förvägras de VAR, som skulle vara en stor hjälp för att slippa bli smutskastade och trakasserade varje helg.
Har vi ens nån satans rätt att skrika ”domarjävel”?
Jag var på allsvensk premiär i Norrköping i söndags, vi i publiken lade också en helvetes massa energi på domaren. Det hör ju givetvis till, på hemmaplan vill man sätta dem lite under press, jag tycker att ”skandal, skandal, en domarskandal” är ganska oskyldigt jämfört med vad spelarna och ledarna säger och gör på planen, under och efter matchen.
Frustrationen bland fotbolls- och ishockeypubliken består nog mest i att vi inte fattar och förstår de många olika nivåerna. Och en sak kan ni ju ta och skriva upp: TV-kommentatorerna och experterna, som dessutom har 47 reprisbilder och 108 kameror på sin sida – de är i 9 fall av 10 helt inkompetenta när det gäller domarens jobb. De låter, tvärtom, pinsamt nog, exakt som vi gör, på läktaren eller framför tv:n.
Det är riktigt värdelöst. Skicka dem på domarkurser. Seriöst.
Svenska domare måste upp i status, och i lön. I fotbollskretsar pratar vi ofta skit om domare som vi tycker tar upp för mycket egen plats, och sätter sig själva i centrum – detta är en utbredd kritik bland publiken.
Domarna måste ut i ljuset. De måste ut och deltaga i debatten, inte om matcherna, men om domarrollen, lönerna, jobbet. Bara så blir det bättre.
