![](https://i2.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/a402375a-50f3-41ac-83d3-884df8d96b9d.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
I SVT-sportens nya serie ”Hall of Fame” finns det en hel del att se fram emot. Vart tog till exempel världstian i tennis Magnus Larsson vägen efter sin framgångsrika karriär under 90-talet? Ni vet på den tiden då Sverige kunde ha fyra man bland världstennisens topp-10, plus minst tio till på topp-100.
Historien om diskuskastaren Ricky Bruch vill jag heller inte missa. Jag älskade Ricky redan som tonåring. Det räcker med att ni ser programmets korta trailer för att ni skall förstå att Ricky Bruch-avsnittet måste alla se.
Synen på dopning var närmast komisk.
Första två avsnitten skulle givetvis vikas för Ludmila Engquist, eftersom hon antas ”sälja bäst” – det blir hela hennes medieresa i två halvtimmeslånga avsnitt: Uppgången, fallet, förnedringen, och nu också försoningen, eller hur har de tänkt där?
Och här är dopningen inget man tog lätt på, som på Rickys Bruchs tid.
Man tittar ändå med stigande irritation och viss förvåning. Första avsnittet har döpts till ”Ludmila – drottning av Sverige”, och av flera sportjournalister som intervjuas om hennes karriär så har i alla fall någon av dem kurage nog att mellan raderna mer än antyda att hon på 90-talet var det bästa som hänt sportjournalistiken och framför allt kvällspressens lösnummersförsäljning på evigheternas evighet. Hon var ett Guldägg.
Ludmila flyttade till Sverige, blev både världsmästare och olympisk mästare på 100 meter häck – jag vet inte hur många gånger man i programmet intygar, bedyrar, ja mer eller mindre skriker ut: ”Hon var sååå älskad av det svenska folket.”
Jo, man ville det. Det var i alla fall medias våta dröm. Att hon inte var född och uppvuxen och tränad i Sverige spelade ingen roll. Dåvarande ordförande i Svenska friidrottsförbundet Bengt Westerberg fixade ett medborgarskap åt Ludmila Engquist på en grisblink genom att bara skriva några uppfordrande rader till kompisarna på Invandrarverket – vilket ju måste ha varit både mycket olämpligt och politiskt mycket tveksamt. Men Bengt var lika glad för det.
Guld till Sverige.
Ludmila Engquist tävlade både för Sovjetunionen och Ryssland innan hon kom hit, med en fyra år lång dopningsavstängning. Den hävdes efter mindre än tre år då Ludmila fick sin före detta ryske man att erkänna att han utan hennes samtycke stoppat anabola i hennes proteinpulver som hämnd för att hon ville skiljas.
Av alla bortförklaringar om hur man fått i sig dopningspreparat utan egen förskyllan är väl denna på den övre halvan – man trodde på ex-makens plötsliga rättspatos och hävde dopningsavstängningen.
Älskade jag Ludmila? Nej. Jag tror inte jag kände någon som älskade Ludmila. Vi köpte henne däremot – med hull och hår. Och var hon inte ett offer redan vid ankomsten? Falskt anklagad för dopning 1993, men redan 1992 var hon i alla fall i utkanten av en märklig smuggelhistoria med anabola steroider. En rysk friidrottsledare fastnade i tullen på väg till MAI-galan i Malmö med en väska innehållande 59 ampuller anabola.
Ludmila kom i samma sällskap.
Ludmila var född 1964, i ett Sovjetunionen och sedermera ett Ryssland, som experimenterade vilt med förbjudna preparat, där man vetenskapligt gick till väga för att föda upp VM- och OS-medaljörer. Levande broilers.
För just den gangsterverksamheten föll hon givetvis offer, men inte någonsin, under alla hennes år, kunde man höra henne berätta hela sanningen, avslöja hela det sovjetiska dopningssystemet.
Alla känner till rabaldret kring hennes bob-karriär, nya dopningsavslöjanden, ett påstått självmordsförsök och landsflykten till Spanien.
I ”Hall of Fame” är det tänkt att hon äntligen skall få bli förlåten av svenska folket. Svenska folket, som påstods älska henne så innerligt, men sedan spottade ut henne utan pardon.
Av med offerkoftan nu, Ludmila. Nu vill vi ha sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.
I filmen medverkar Ludmila själv, i nutid så att säga, bara i ett par minuter när hon träffar två gamla kompisar från friidrottslandslaget.
Är det så att hela sanningen får anstå tills boken ”Ludmila – svenskare kan ingen vara”, skriven av Johar Bendjelloul, Henrik Johnsson – och Ludmila Engquist, kommer i höst?
Läs fler krönikor av Johan Croneman:
Jag vaknade med ett ryck efter drömmen om Lasse Granqvist
Man blir spyfärdig av Viaplays bondfångeri