Det absolut säkraste vårtecknet är inte tussilagon, som många vill tro, det är givetvis ishockey-VM. Med den skillnaden att medan vi kollektivt lyser upp tillsammans med den gula tussen så orkar man knappt lyfta på hatten inför ett kommande käppakrigsmästerskap.
I år spelas det på hemmaplan, i Stockholm, och i den välkända danska hockeymetropolen Herning (!?), så jag utesluter inte helt möjligheten till en liten släng av svensk hockeyfeber, men det skulle förvåna mycket.
Det internationella hockeyförbundet har mjölkat sönder mästerskapen under decennier när de envisats med att spela VM varje år – ointresset har både odlats och genererats. Men har de brytt sig? Nej.
Viaplay visar rubbet, då och då på sina frikanaler TV6 och TV10. Deras förhandssatsning i form av reportage och intervjuer har varit minst sagt påver. En kortkort intervju med Peter Forsberg (och han är ju i och för sig alltid kul att lyssna på) känns till och med den malplacerad.
De har satsat på nostalgi, långa monotona tillbakablickar på VM från förr, men det enda geniala med den satsningen är faktiskt programtiteln: ”Scener ur ett Mästerskap.” Bra där.
Hockeyn har inte minst den internationella fotbollen att konkurrera med, inne i sitt vårcrescendo. Jag blev kallad stolpskott och debil efter förra veckans krönika om ett möjligt paradigmskifte inom toppfotbollen – några få tyckte jag hade alla rätt, och efter returmötena i Champions League i veckan är jag nog beredd att fortfarande hålla med mig själv.
Inte ens Inter, den defensiva fotbollens urmoder, gjorde en ansats att fulmaska.
När Barcelona hade vänt matchen mot Inter till 3–2 så gick man fan i mig för fyran (Lamine Yamal träffade stolpen!), det var inget snack om att hålla boll och stå och larva nere vid en hörnflagga. Och döm av min förvåning: Inte ens Inter, den defensiva fotbollens urmoder, gjorde en ansats att fulmaska, annat än det högst mänskliga (såsa lite lagom vid byten).
Fotbollsspelarna, tränarna, publiken, tröttnade på Barcelonas possessionsspel in absurdum, och att se (alla?) svenska lag som fortfarande tror/hoppas att man kan nå framgång genom att stå och spela gris i backlinjen, i slow motion, ja, det är rent sorgligt. Den ende i svensk fotboll som tycks förstå vad som är på gång är vår dansk – Jon Dahl Tomasson.
Det blev ännu en stor kväll för framtidens fotboll i tisdags.
Nu är det framför allt engelsk och tysk kvalfotboll som gäller, Championship-kvalet är en rysare, liksom kvalen till League 1 och League 2, liksom det tyska upp- och nedflyttningsdramat. Och när jag ändå är inne på England: Premier League i dart går in i de två sista omgångarna, med playoff den 29 maj. Det vill ingen av er missa.
Får man bjuda på en liten provokation till slut? Ja tack:
Det är svårsmält att höra svenska anti-VAR-supportrar skandera ”domarjävel” och ”en domarskandal”, och betydligt värre än så, när de alldeles nyss enats om att förvägra domarna möjligheten att göra rätt. Jag tycker att de i fortsättningen bör knipa käft. Älskar man det gamla hederliga dömandet, utan VAR, så får man också acceptera dess avigsidor: Domaren ser inte, hinner inte, törs kanske inte – sluta gnäll, det är vägen ni valt.
Domare kan givetvis vara usla (eller ha dåliga dagar) även med VAR, det visade den polske domaren Szymon Marciniak i matchen mellan PSG och Arsenal i onsdags. VAR hjälpte honom när han var som mest i trubbel.
Internationellt får det ofta konsekvenser för domarna, aldrig i Sverige. Har en svensk domare någonsin ställts åt sidan efter en räcka dåliga matcher och beslut? Det händer inte. Det enda som händer är att den svenske domarbasen Stefan Johannesson går ut och säger att ”det var olyckligt det här”.
Inte tillräckligt bra. Spelare som gör fel och begår dumheter stängs av, samma sak bör gälla domare som klantar sig.
Läs fler sport-i-tv-krönikor av Johan Croneman.
