Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är inget fel på SVT:s folkbildarambitioner, när de väl sätter den sidan till. Där känns de alltid väldigt hemma – och det är ju definitivt också en av de viktigaste uppgifterna inom det vi brukar kalla deras public service-ansvar.
Det är ett jäkla tjatande om detta, jag syndar snart varje vecka. Men läget är alarmerande.
Man vill ju gärna tro att satsningar som ”Historien om Sverige”, ”Sverige och kriget” och nu senast ”Så byggdes Sverige” inte bara ska fungera som mediepolitiska alibin, för att SVT samtidigt ska kunna fortsätta göra all den klickvänliga populistiska smörja som de annars blivit bäst på i hela tv-Sverige.
Vilken skitkanal som helst kan ju försöka komma upp med en riktigt geggig och osmaklig programidé – SVT presenterar snart något som är ännu mer undermåligt i genren. Det har de helt enkelt bara bestämt sig för. Konkurrera ut alla!
Motbjudande är ett starkt ord, medges, men man kan i alla fall tillåta sig att utbrista: ”Men vad i helvete”!?
Det ingår givetvis också i public service-uppdraget att göra såpa och reality, leka, sporta och quizza, prata ekonomi, politik och hbtq-frågor eller till och med låta Carina Bergfeldt få fortsätta göra veckotidnings-tv fram till nästa millennieskifte.
Självklart måste man se till helheten. Och det är just när man försöker se helheten som man känner denna alarmerande oro.
”Så byggdes Sverige”. Det är namnet på SVT:s nya stora bildningsresa.
Motbjudande är ett starkt ord, medges, men man kan i alla fall tillåta sig att utbrista: ”Men vad i helvete!?”
Här finns ämnet, här finns det underbara arkivmaterialet (precis som i serien om ”Sverige och kriget”). Här finns underlaget, kunskapen och en lång fet topplista över kompetenta analytiker och kunniga personer som arkitekterna Cecilia Björk och Bjarke Ingels, konstprofessorn Sara Kristoffersson, historikern Jenny Björkman, kulturjournalisten Per Svensson, professor Micael Dahlen, historikern Lars Trägårdh, arkitekturhistorikern Henrik Nerlund (varför leder inte han programmet förresten?). Med flera. Jag tror att det hade kunnat bli hur bra som helst. Men att ingen under produktionens gång förstått att detta löjeväckande larvande förstör absolut allt är närmast ofattbart.
Pannkaka är gott, men pannkaka på tv är fruktansvärt att tvingas sätta i sig. Särskilt om man fått för sig att nu ska vi både bilda det svenska folket och dessutom underhålla det – och det något alldeles grönjävligt mycket dessutom. Parollen? Ge dem inte en lugn stund! Kolla in musiklistan i eftertexterna, till exempel. Det får inte vara tyst en sekund.
”Så byggdes Sverige” blev ett barnprogram. Ett dåligt barnprogram. Vad det verkligen meningen?
Två vuxna ”män” som dessutom fjantar runt i något slags tidsmaskin. En taskigt ombyggd flygande bil – nä, man tror knappt det är sant
Komikern Petra Mede har gjorts till seriens ciceron och hennes otajmade vitsande och larvande slår alla tidigare satta rekord i genren. Som sina små hjälpredor har hon två vuxna ”män”, arkitekten Gert Wingårdh och arkitekturkritikern Mark Isitt (bägge pratar gärna barnspråk) som dessutom fjantar runt i något slags tidsmaskin. En taskigt ombyggd flygande bil – nä, man tror knappt det är sant.
Jag vet inte när jag senast (om någonsin) såg ett sådant totalt publik- och bildningsförakt i ett och samma program. Vi som tittar är idioter, det råder det ingen tvekan om, och de som ska guida oss igenom ”Så byggdes Sverige”, pratar givetvis till oss som de idioter vi är.
Den politiska kontexten är dessutom grund och mestadels frånvarande. Hur kan man inte prata politik, arbetarrörelse, klassamhälle och sociala orättvisor i ett program om hur Sverige byggdes. Och av vem? När Petra Mede pratar om fattigdom, smuts och trångboddhet låter det närmast som fredagsmys från förr. Och som en kommentar till bankkrisen på 90-talet utbrister Petra Mede: ”Attans! Vi som fått sådan smak för hus och hem.”
Man förstår liksom nivån. Det finns ingen.
Läs fler tv-krönikor och texter av Johan Croneman
