Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Man trodde man hade sett det mesta i genren – men icke. Carolina Klüfts inledande minuter på onsdagens direktsända Idrottsgalan (SVT) går till historien som de kanske värsta någonsin.
Efter mer än 20 år som tv-kritiker och efter att ha bevakat och skrivit om idrottsgalor, fotbollsgalor, Guldbaggegalor, Kristallen-katastrofer (de är legio) etc så har jag med viss rätt dragit mig tillbaka från Gala-Petteriet – man riskerar givetvis att närmast bli en ofrivilligt komisk del av traditionen, även om man förhåller sig kritisk, letar efter nya infallsvinklar och anstränger sig för att behålla kylan. Och förståndet.
Carolina Klüfts hjärtskärande falsksång i inledningsnumret ”Sweet Caroline” skulle man ju kunna ha visst överseende med, kanske till och med betrakta som (över)modigt – men när man inte hittar den allra minsta distans eller självironi i det förfärande framträdandet, ja då dämpar nästan inte ett hav av skämskuddar.
Enigheten var bedövande. Bland de chockade sms:arna fanns flera betydande namn i tv-branschen
Man får som vanligt ta några varv i köket, man hyperventilerar, man samlar kraft för att gå ut och möta tv-verkligheten i soffan igen. Det går sådär skall det visa sig.
Tvingas erkänna att det tyvärr var droppen. Jag släppte årets idrottsgala och gav mig över till Viaplay, handboll och Champions League-fotboll i stället.
Gud ske pris för det kanalbytet. lbland måste välbefinnandet och den egna hälsan gå först. Tyvärr fortsatte det ett plinga in sms i en strid ström: ”Tittar du på Idrottsgalan, det är det värsta man skådat.” Enigheten var bedövande. Bland de chockade sms:arna fanns flera betydande namn i tv-branschen.
Det sista jag hörde av Carolina Klüft var två ”skämt” om fotbollsspelarna Sebastian Larsson och Tomas Brolin. Det var inte låg nivå, det höll ingen nivå över huvud taget. Hade hon värpt fram detta helt på egen hand? Det återkommande mediamobbandet av Tomas Brolin är dessutom alltid lika obehagligt, fegt och motbjudande.
Viaplays handbollssändning och Sverige–Kroatien gav lindring.
Det är väl ingen direkt hemlighet att jag, och många med mig, regelbundet hyllat Viaplay för sina mästerskapssändningar i handboll. Det är rena uppvisningen.
I Martin Frändesjö, Johanna Ahlm och Isabelle Gulldén har man tre lysande experter som alla drivs framåt av sina ambitioner och kunskaper. De rör sig bekvämt både när det kommer till det tekniska handbollsnörderiet och förmågan att pedagogiskt förklara grunderna för dem som bara bryr sig om handboll när det gäller stora mästerskap, män och kvinnor i blågula tröjor.
Frida Nordstrand blandar och ger, som vanligt. Går från strålande kortintervjuer till en slags klackledare ingen bett och eller frågat efter
Suzanne Westergren skulle kunna sköta studiojobbet i sömnen – men är faktiskt alltid vaken, på tårna och är till och med engagerande om och när hon någon gång tvingas gå på tomgång för att bara döda tid. Beundransvärd erfarenhet.
Frida Nordstrand blandar och ger, som vanligt. Går från strålande kortintervjuer till en slags klackledare ingen bett och eller frågat efter. Kanske skulle hon må bra av att sluta försöka tillfredsställa exakt alla…?
Man är lite klen på kommentatorssidan, men de växer alltid med mästerskapen, och jag har alltid haft ett gott öga till Anders Bjuhr.
Sen har man givetvis the Man, mannen, myten, Claes Hellgren. Kanske lite tveksamt att se att han vid sidan av expertrollen också har rehabat och tränat med svenske målvakten Andreas Palicka – men det har å andra sidan alltid varit svårt, näst intill omöjligt, att skilja Cleas Hellgren från svensk handboll i allmänhet och svensk landslagshandboll i synnerhet.
Man kan givetvis försöka anklaga honom för dubbla lojaliteter, men är det ändå inte en och samma lojalitet – den till handbollen? Vem som än spelar och hur den än spelas. Jag tror faktiskt det.
Läs fler krönikor av Johan Croneman
