När Mats Wilander drog in matchbollen mot Ivan Lendl i den där otroliga US Open-finalen 1988 stod nog tennisintresset på topp hos många av oss. I alla fall intresset för svensk tennis.
Det var på många sätt en historisk match, och Mats. Det var den mäktigaste taktiska triumfen man i alla fall fram till dess hade sett på en tennisplan.
Jodå, vi fick ytterligare några fina år tillsammans med Stefan Edberg och några andra ur det svenska tennisundret – Mats Wilander blev tennisetta i 20 veckor efter Lendl-triumfen, men då hade han själv i princip redan avslutat sin tenniskarriär. Han var mentalt slut, vid 24.
Han kan komma med hemmasnickrade tennisdiagnoser, som fascinerar oss alla.
2007 dök han upp som tennisexpert på Eurosport, i numera klassiska tennismagasinet ”Game, set and Mats” (jodå, det var liiite skojigt – för 18 år sedan alltså).
Det var kul, annorlunda – i dag är han givetvis lite förutsägbar (precis som alla vi andra inom media som försöker uppfinna hjulet varje vecka), men han har fortfarande sina mycket bra perioder som expert.
Han kan plötsligt komma med helt nya, oväntat skarpa analyser och (jo faktiskt) lika oväntade och hemmasnickrade tennisdiagnoser med jämna mellanrum, som fascinerar oss alla.
I Sverige kan vi se Franska öppna på Max (som precis som Eurosport ingår i Warner Bros. Discovery). Mats Wilanders magasin från Roland Garros och Franska öppna heter numera ”Courtside”, som han gör med den urforcerade fransyskan Lesly Boitrelle (Mats ser stressad ut ibland), men inte ens hon kan förstöra ett mycket bra tennisprogram, som sänder både före och efter matcherna.
I onsdags fick Mats sällskap i programmet av spanske dubble grusmästaren Alex Corretja, som är en riktig superexpert, och deras kvartsfinalsnack blev högkaratigt. Man sände också en väldigt fin intervju med Andre Agassi som med tårar i ögonen beskrev sin enda och mycket överraskande vinst i Franska öppna 1999.
Jag tycker definitivt ni skall kolla in Max tennissändningar, de är riktigt bra – Maria Strandlund Tomsvik (alltid kanonbra) och Jonas Björkman gör också ett väldigt bra jobb som svenska kommentatorer.
Veckans höjdpunkt, kanske hela turneringens, kom ju också i onsdags, i en av damernas kvartsfinaler. 361-rankade fransyskan Lois Boisson tog sig till semifinal efter vinst mot ryskan Mirra Andrejeva.
Det var väl kanske också enda gången Mats Wilander var ute och for en smula, han poängterade flera gånger att den fanatiska franska publiken inte hade varit emot Andrejeva, bara för Boisson.
Hörapparat, Mats? Publiken buade frekvent åt Andrejeva, kanske för att hon mötte en fransyska på hemmaplan, kanske för att hon råkar vara ryska. Mats Wilander hörde i alla fall nada. Rätt märkligt.
Att dopningsmisstänkta idrottsstjärnor behandlas på extremt olika sätt är numera legio.
Bästa med hela tennisveckan var kanske ändå att få se vilka som värmde upp tillsammans innan kvartsfinalerna: Den italienske världsettan Jannik Sinner och, just precis, fransyskan Lois Boisson.
En väldigt oväntad uppvärmningskombo, men Jannik Sinner är å andra sidan inte heller vilken tennisstjärna som helst. Nu är han tillbaka i full sving efter en tre månader lång avstängning efter att ha tagit/fått i sig (?) den anabola steroiden klostebol (samma som Therese Johaug aldrig tog, men … drabbades av).
Tremånadersavstängningen förhandlades (?) fram, man skyllde på en fysioterapeut, och det köpte den internationella antidopningsbyrån Wada. Att dopningsmisstänkta idrottsstjärnor behandlas på extremt olika sätt är numera legio. Vissa får 2–4 års avstängning utan pardon, vissa andra får 2–4 månader, med en pardon, det vill säga förlåtelse.
Herrens vägar äro outgrundliga, liksom idrottshöjdarnas.
Läs fler krönikor av Johan Croneman här.
