Det strider mot mina grundprinciper som film- och tv-kritiker att tala om för en regissör eller producent vad hen ”egentligen” borde ha gjort. Mitt jobb är givetvis att bedöma det hen faktiskt har gjort – och inget annat.
Men: Ibland blir behovet att gå i rakt motsatt riktning helt överväldigande, mot de egna principerna, låt mig därför kvickt och omedelbart få det avklarat.
Lars Berges och SVT:s tredelade ”Dokumentär inifrån. Mordet och Malå” är en välgjord, spännande och mycket solitt researchad och välberättad historia. Men – och nu kommer det: Den har fel titel och 3 x 50 minuter gränsar till det kriminella.
Så var det sagt.
Det är Malå som är huvudsaken, inte brottet. Det är Malåborna som är huvudrollsinnehavarna
Eftersom det inte är en film eller dokumentär om ett brott i första hand, utan primärt en film om en liten ort, dess invånare, dess relationer och hemligheter, borde den korrekta titeln i stället ha varit omkastad och fått lyda ”Malå och mordet”.
Låter som en petitess, men icke. Det är Malå som är huvudsaken, inte brottet. Det är Malåborna som är huvudrollsinnehavarna. Att deras berättelse leder fram till Brottet är bara den dramaturgiska grädden på moset.
Och så till de massiva omtagningarna, sammanfattningarna och återberättandet. Kära Lars Berge, visa oss en smula tillit! De flesta begriper redan första gången, några behöver kanske få det upprepat och förklarat en gång till, men när det ska sammanfattas en tredje, en fjärde och en femte gång, i början, i mitten och i slutet av alla de tre delarna, ja då känner man att ”nu får han ta mig fan ge sig”.
Ursäkta kraftuttrycket.
Det är egentligen en dokumentär att prisa, särskilt i tider då det görs så mycket dålig krim att vi utan tvekan klarar oss väldigt bra utan nio av tio krimproduktioner, -poddar och -reportage. Minst.
I det perspektivet är ”Mordet och Malå” smart, intelligent och hänger kvar i oss i dagar efteråt. Här finns ett inneboende obehag, en förfärande känsla, som får mig att flera gånger tänka på den österrikiske filmaren Michael Haneke, dystopernas dystop, och bättre komplimang får nog Lars Berge och hans team leta efter.
Malå är en liten ort med cirka 3 000 invånare, cirka två timmars bilfärd in i landet från Skellefteå. Andra orter i omgivningen: Storuman, Sorsele, Arvidsjaur. Bara så ni får en uppfattning.
En dag kommer det en ny, självutnämnd sheriff till byn. Han heter Robert Bengtsson och kunde man levandegöra både ”Dumpen” och Flashback i en och samma person så är nog Robert Bengtsson den perfekta prototypen.
Han är en man med trassligt förflutet som tänkt sig starta om i Malå. Han får jobb, startar en laglig svartklubb, Wolves Cave, där motorintresserad ungdom och törstiga vuxna Malåbor träffas på framför allt helgerna. Många törstar nog mest efter socialt umgänge, men här flödar både sprit och öl – och här förändras nu hela Malås gamla vardag i grunden.
Ett grymt, plågsamt knivdåd som vi tittare nästan tycker oss kunna följa i realtid, så överjävligt obehagligt.
Till Wolves Cave är alla välkomna, utom pedofilerna – och enligt Robert Bengtsson och andra tycks det drälla av dem i kommunen och dess närhet. Pedofilerna alltså, de finns överallt.
Lars Berge låter Malåborna berätta historien själva, så gott som alla inblandade berättar med egna ord om händelseförloppet och vad det hela så småningom utmynnar i – ett mord. Ett grymt, plågsamt knivdåd som vi tittare nästan tycker oss kunna följa i realtid, så överjävligt obehagligt. En ung man med ett socialt udda beteende blir det perfekta offret för hoten, ryktesspridningen och hatet.
Tre döms för dådet. Men hur ser den kollektiva skulden ut? Det är frågan.
Lars Berge serverar inget bra svar, inget dåligt heller, det överlåter han till oss själva att brottas med. Både Malåborna och vi andra bör nog ta oss en rejäl titt i spegeln för att försöka reda ut vårt eventuellt gemensamma ansvar vid sådana här mardrömslika händelser. Klarar vi det?
Läs fler tv-krönikor och texter av Johan Croneman.
