Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Alla vintersporter har inte marginaliserats per automatik efter att Viaplay köpt över disciplin efter disciplin – men väldigt många.
Den alpina sporten hade, trots färre framgångar, ett hyggligt grepp om tv-publiken så länge SVT stod för sändningarna. Utan att ha de aktuella tittarsiffrorna framför mig törs jag nog ändå konstatera att det svenska alpina tv-intresset är nere på historiskt låga nivåer.
När hörde du senast någon säga: ”Jag måste skynda mig hem och kolla andra åket från Madonna di Campiglio.” Och alla visste dessutom vem det var som åkte.
Nu: ”Är det specialslalom …?”
Tittade (halvengagerat, erkänner) på både damernas slalom från Kranjska Gora förra lördagen och på herrarnas dito från Madonna di Campiglio i onsdags, något lite bör man datera upp sig inför annalkande OS.
Det alpina förfallet har pågått i decennier – hur mycket vi kan skylla på bevakningen är nästan omöjligt att veta
Sveriges damer hade i alla fall bredden, fyra tjejer bland de 15 bästa, och medaljchanser under OS finns både i form av Sara Hector och Anna Swenn-Larsson. På herrsidan ser det extremt ödsligt ut.
Det alpina förfallet har pågått i decennier – hur mycket vi kan skylla på bevakningen är nästan omöjligt att veta, men en marginaliserad tv-sport lockar givetvis inte till sig särskilt mycket utvecklingspengar – det är en seriöst nedåtgående spiral.
Sändningarna från Viaplay är dessutom inga under av engagemang. Och självklart har det stor betydelse: Om inte ens de som sänder tycks bry sig – varför skulle vi? Rapporteringen är som bäst pliktskyldig, kanske skulle de bara lämna det ifrån sig om man inte kan, inte vill, inte tycker det är viktigt?
Det är nog verkligen att hoppas på för mycket.
Förresten: SVT placerar i tid och otid en OS-logga uppe i högra delen av rutan – är det verkligen vinnande marknadsföring? Tycker bara det ser typiskt SVT-stroppigt ut. Lugna ner er några kilo, vi vet.
I perioder har det varit rätt vanligt att ifrågasätta olika elitidrottares intelligens och allmänbildning, det är givetvis djupt orättvist och missvisande. Har man lagt ner all sin vakna tid som ung och ung/vuxen på träning och turnerande kan omgivningen kanske inte kräva att man skall kunna citera Heidegger eller redogöra för läget i Mellanöstern – men ibland när man ser särskilt fotbollsspelare undrar man ju allvarligt hur läget är. Hur tom i pallen får man bli?
Marc Cucurella fattade absolut ingenting. ”Jag? Vadå. Rörde jag honom ens?” När han till sist lämnade planen (solklart rött) småskrattade han sarkastiskt (vet han vad det är?
Vet till exempel inte Premier League-spelare om att de VAR-granskas, att matchen tv-sänds och att vi får ungefär 38 repriser på varje enskild matchhändelse? I onsdagsmatchen mellan Fulham och Chelsea satt jag verkligen och bekymrat undrade om vissa av spelarna var riktigt – pucko!?
Spanjoren Marc Cucurella i Chelsea till exempel. Eller argentinaren Enzo Fernàndez i samma lag. Cucurella inte bara hängde Fulhams Harry Wilson i armen under sinnessjukt lång tid, med bägge armarna, sedan med en hand, innan han i friläge släppte Wilson när de rasade in i straffområdet.
Marc Cucurella fattade absolut ingenting. ”Jag? Vadå. Rörde jag honom ens?” När han till sist lämnade planen (solklart rött) småskrattade han sarkastiskt (vet han vad det är?) och skakade uppgivet på huvudet.
På planen omringade Chelsea-spelarna domaren, och Enzo Fernandez var minst sex gånger framme hos domaren, fyra centimeter från fejjan på honom, pekade på honom med fingret och skrek oavbrutet.
Han skulle givetvis också haft ett rött, redan andra/tredje gången han var framme – han fick ett gult, efter låååång provokation.
Hur känns det att titta på det där i efterhand? Se sig själv så totalt tappa allt? Jodå, jag vet att det är adrenalin uppöver öronen och att känslorna måste få svalla – men måste man bli tvärkorkad bara för det? Tvärkorkad! Uppenbarligen.
Läs fler texter av Johan Croneman här
















