Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Cykelsporten har en särskild plats i mitt idrottshjärta, ändå sedan jag som tonåring såg Jørgen Leths magiska dokumentärfilmsklassiker ”Stjärnorna och vattenbärarna” från 1974.
Jag har följt de stora klassikerna, Girot och Touren, och haft mitt eget stenhårda uthållighetstest genom att ta mig igenom Joakim Jacobsens 740 sidor långa bok ”Tour de France. Historien om världens största cykellopp”.
Jag har faktiskt en gång sett en Giro-etapp tillsammans med Gösta ”Fåglum” Pettersson, hemma i hans vardagsrum i Vårgårda!
För er som inte har åldern inne: Gösta ”Fåglum” Pettersson är den ende svensk som någonsin vunnit italienska Girot, 1971. Han är nästan aldrig nämnd när vi utser Sveriges största idrottare genom tiderna – det är både märkligt och skamligt.
På HBO Max hittade jag i veckan av en slump Johannes T. Hansens och Anders Mielkes fyra delar långa dokumentär om den danske cyklisten Mads Pedersen.
Jag tänkte snabbt ta mig en titt på första avsnittet, jag blev fast i tre timmar.
Efter de fyra avsnitten vill man för allt smör i Småland inte missa årets lopp
Filmen heter ”Mads Pedersen. Chasing Cobbles”. Cobbles betyder kullersten på svenska, och det är rätt mycket vad det handlar om: Mads Pedersens strävan efter att vinna en av de fem klassikerna, eller ”Monumenten” som de kallas.
Det är dessa mardrömslopp det handlar om: Milano–Sanremo, Flandern runt, Paris–Roubaix, Liège–Bastogne–Liège och Lombardiet runt.
Det är långt, det är trångt, det är brant. Det är kullersten! Om det finns ett idrottshelvete så är det här.
Vi följer Mads Pedersen, tätt tätt inpå, under i stort sett hela 2024. Vi kommer inte bara nära honom, utan hela teamet, hela laget, ledningen, hjälpryttarna, teknikerna, tränarna, massörerna, chaufförerna etc.
Cykelsporten är närmast ofattbar och extrem i alla sina delar, vare sig det kommer till träning, uthållighet, taktik, lagkänsla, satsningar – det går oerhört fort, det är väldigt farligt och det handlar i slutändan bara om en sak: Att klara smärta. Att uthärda smärta. Att bli vän med sin smärta.
Men: Mads Pedersen är inte bara en världsstjärna, kung i sitt stall, servad av alla – han är dessutom en otroligt lojal lagspelare och lagkamrat. Bryr sig om allt och alla. Glömmer aldrig att visa sin uppskattning för sina extremt uppoffrande lagkompisar. Det är rent vackert att se. Inte lika vackert: Mardrömslånga träningspass, sex, sju timmar, i regn, i kyla, i motvind, i maxtempo. Obeskrivligt tufft.
Jag ska inte spoila Mads Pedersens 2024, men det är hundraprocentig spänning under alla de fyra avsnitten. Och efter dessa vill man för allt smör i Småland inte missa årets lopp, Milano–Sanremo går snart, den 21 mars, tre av loppen går i april, avslutande Flandern runt i oktober. Cykelåret är med andra ord spikat.
Det var nog det mest sorgliga och smärtsamma jag någonsin sett på en fotbollsplan
Vi har faktiskt haft en svensk vinnare av ett ”Monument”, Linköpingskillen Magnus Bäckstedt vann Paris–Roubaix 2004. Det året vann Stefan Holm både Jerringpriset och Bragdguldet. Frågan är väl om inte Bäckstedts prestation var det årets riktiga idrottsbragd. Jag vill nog hävda det. Bestämt.
Veckans mest dramatiska och hjärtskärande tv-bilder kom från Spanien och Atletico Madrids hemmaarena Metropolitana. Tottenhammålvakten Antonin Kinsky släppte in tre mål på en grisblink – och blev utbytt och förnedrad efter blott 17 minuter.
Det var nog det mest sorgliga och smärtsamma jag någonsin sett på en fotbollsplan. Den otur som grinade Kinsky i ansiktet är ofattbar – och grym. Tottenhams interimstränare Igor Tudor knäckte förmodligen det som fanns kvar att knäcka. Noll medmänsklighet – hundra procent egoism. Kinsky förlät man direkt. Hur skall Tudor någonsin bli förlåten … ?
Läs fler krönikor av Johan Croneman här
















