Om man inte tidigare förstått vad Marika Domanski Lyfors betytt för svensk damfotboll så gör man det definitivt efter de två första avsnitten av SVT:s sportdokumentär ”Vägen till EM” (totalt 3 delar).
Programtiteln är så torr och trist att man nästan avstår från att titta, men man ”begriper den”, (titeln alltså), som Hasse Alfredsons alter ego Valfrid ”Vaffe” Lindeman skulle ha uttryckt saken.
Och man har givetvis sett det förut i tvåhundra andra ”vägen till mästerskapet”-reportage; laget bakom kulisserna, spelarsnacket, tränarsnacket, smågnäll, skratt, träning, match, bussresor, glädjescener, sammanhållning, vinster, förluster, vånda, kamp och äkta kärlek.
Det är om äkta kärlek vi lär oss något den här gången.
Och låt mig ändå tillägga för ordningens skull: Älska är ett lite för starkt ord, men visst njuter jag ändå till slut fullt ut av sådana här rätt mossiga och traditionella skildringar. Det är alltid kul att vara med i omklädningsrummet och höra tugget – jag är väl mest less på att det aldrig är några riktiga filmare som intresserar sig för den här sortens bakomfilmer.
Det är vackert och rörande, till och med änglarna gråter
Någon som har ambitionen att berätta något större, slå en båge in i samtiden kanske, låta sin berättelse om ett svenskt damlandslag också bli en berättelse om Sverige, tiden, människorna.
Ja, lasta gärna en sådan film full med pretentioner – det är verkligen inte alltid av ondo. Att vara lite pretto är underskattat i vår tid.
Men som sagt, i ett avseende blir det annorlunda, pekar i en annan riktning, och det händer när verkligheten blir extremt påträngande: Damlandslaget har fått besked om att Marika Domanski Lyfors är sjuk i cancer – men nu kommer de riktigt dåliga nyheterna: Hennes tumör är elak och aggressiv, sitter på en väldigt olämplig plats, och går inte att få bort.
Jag tvekar inte att säga att de här scenerna mellan spelarna och sin beundrade och älskade landslagschef, som inte upptar mer än några minuter av filmens totala speltid, ändå är det som kommer att sitta kvar i oss under mycket lång tid.
Det är vackert och rörande, till och med änglarna gråter.
Det tog mig riktigt hårt.
Plötsligt blir ju, på allvar (inte bara som passande kliché), allt annat hopplöst meningslöst. Tre poäng? Ett mål i baken? En vinst?
Sport- och idrottsvärlden mår bra av att stå helt still ibland, särskilt i vår tid, när den tycks ha löpt amok med sinnessjuka pengar, en hybris som drabbat särskilt fotbollen, med dess penningkåta agenter, primadonnor till spelare, de sjukt amoraliska ägarna och de maktfullkomliga fotbollspamparna.
Maria Domanski Lyfors skall givetvis få en alldeles egen film, tittar man på hennes insatser för svensk damfotboll har man svårt att tro att någon annan enda person i branschen kan matcha hennes insatser.
Hon är, trots allt, tillbaka på jobbet igen, hon är med sitt älskade damlandslag i EM i Schweiz som startar om en dryg vecka. Hela mästerskapet borde bli en hommage till henne.
Lagom till EM lanserar också Viaplay sin nya sportkanal, där man skall samla all sin fri-tv, bland annat skidornas världscup, VM-handboll för damer och herrar, VM-kvalet i fotboll, liksom stundande dam-EM. Alla stora distributörer kommer ha kanalen i sitt basutbud, förutom Tele2. TV6 och TV10 försvinner som kanalens fri-tv-kanal.
Det behöver kanske inte betyda så väldigt mycket, Viaplay försäkrar att det inte kommer kosta oss tittare mer (om man inte har Tele2…), men till den sortens löften skall man nog förhålla sig försiktigt skeptisk.
TV-abonnenterna och streamingkunderna får givetvis alltid betala (mer) i slutänden, det är regeln. Tills dess ser vi fram emot EM i fotboll för damer, både på Viaplay Sport och i SVT.
