Vad gör man när det bistra världsläget blir allt bistrare, krigsmånglarna allt fler, knivskärningarna på väg mot vardagstrivia, och världens mäktigaste man får för sig att ge sig ut på shoppingtur och köpa upp några världsdelar han saknar i samlingen?
Hänger sig i begravningsslipsen? Har ingen.
En sak är i alla fall säker.
Jag tänker inte ägna en minut åt ett program om en überhajpad och överskattad ståuppare från Östermalm. Och särskilt inte om hela programidén kretsar kring en av hans misslyckade ståuppturnéer – som han dessutom gör med sin superkända mediemamma som nanny.
Skitungen (46 år) från Östermalm är Jonatan Unge. Hans resesällskap och nanny är alltså Cecilia Hagen, en mycket rolig, trevlig och välskrivande kollega. Hon tillhör den där sorten som inte görs längre. Enastående.
Programmet heter ”Cecilias unge”, är gjort av Alberto Herskovits och Olavi Linna, och sänds i sex delar på torsdagar på SVT. Jag bestämde mig alltså demonstrativt tidigt för att inte lägga tid ens på förtexterna.
Men: Jag är nu inte helt felfri, en bekant fick mig att titta på de två, tre första minuterna – under protest, givetvis.
Där hade jag garanterat kunna gråta, men jag tar det en annan dag i stället
Jag såg hela första avsnittets 28 minuter, därpå omedelbart avsnitt två, varefter jag högljutt klagade över att inte direkt få tillgång till program tre till sex.
Jag vet inte om det var särskilt roligt, men jag skrattade rätt mycket, och jag ville faktiskt också gråta flera gånger. (Tycker i allmänhet att folk tjuter för mycket och av fel anledningar.)
Jonatan Unge kan faktiskt vara rätt kul (erkänner), när han inte hela tiden måste säga att han är sämst och inte fattar något. Alla vet ju att han är superskärpt och fattar mer än de flesta. Dags att spela ner det självföraktet?
Min egen mamma är på sitt hundraandra år, och det är klart att jag tänker på henne när jag ser Jonatans mamma kärleksfullt, bara i farten liksom, ta tag i hans hand eller arm, eller när de småpratar lite vardagligt om hissfobier till exempel, eller tar ett glas vitt ihop, eller sitter ner på en kyrkogård i Helsingfors och pratar om döden.
Cecilia Hagen pratar om sin son Jonatan och Jonatan pratar om sin mamma Cecilia, men mest pratar de med varandra. Det blir djupt rörande, också otroligt rart och gulligt och fint. Jag tror inte att man kan göra hittepå-tv på ett mindre hittepå-tv-aktigt sätt.
Det finns många som har dåligt lokalsinne – en del har inget alls. Att resa med de sistnämna är ändå alltid mest spännande
Det känns inte för ett ögonblick som att något behöver tas om eller sägas på något annat sätt. I Jonatans mammas röst, och i hennes ögon, noterar jag all oro och omtanke som jag sett och hört hos min egen mamma, oavsett om jag nu tyckt om det eller ens brytt mig.
Mamma Cecilia pratar helt kort om ett liv utan Jonatan. Jonatan pratar helt kort om ett liv utan sin mamma. Det är mycket få människor som kan nämna det onämnbara så att det hörs, men bara lite och tillräckligt mycket.
Där hade jag garanterat kunna gråta, men jag tar det en annan dag i stället.
Jag kan visserligen inte för mitt liv begripa hur två vuxna intelligenta människor, utrustade med både mobildata och en traditionell karta, kan gå vilse i Helsingfors centrum, och missa Senatstorget. Men det lyckas alltså duo Hagen/Unge med.
Nu ska de vidare ut i Europa. Jag antar att denna ofrivilliga komik kommer att bidra med extra bränsle i kommande avsnitt. Det finns många som har dåligt lokalsinne – en del har inget alls. Att resa med de sistnämna är ändå alltid mest spännande.
Jag förstår att hela den här ståuppturnén bara är en förevändning att prata om något viktigare och roligare. För min del hade de kunnat mötas i en tvättstuga och småprata om livet i stort och smått. Det hade ändå blivit lysande tv.
Läs fler texter av Johan Croneman
