Pontus Jansson fick fel när han tippade allsvenskan.
Simon Thern hade rätt när han sågade serien.
Jansson, årets ofrivilligt mest uppmärksammade spelare i fotbollsallsvenskan, sade före säsongen att Malmö borde vinna med 20 poäng om man bara tittar på trupperna.
Det hade han rätt i.
Skadade stjärnor, floppande nyförvärv, sålda stjärnor och cirkusen efter att Janssons chattande med högerextrema supportrar kommit ut har varit olika orsaker till att marginalen inte ser ut att bli så stor.
Den breda truppen har ändå skapat förutsättningar inget annat lag har. Den trygghet i spelet tränaren Henrik Rydström fått till har gjort att MFF toppat tabellen från start.
Bakom har lag som borde kunnat hota inte räckt till.
Lag som inte borde kunnat räcka till har legat högt.
Malmös överlägsenhet beror lika mycket på den egna stabiliteten som alla andras svaghet.
För några år sedan målades en utveckling mot den här odramatiska striden om guldet upp som den stora faran för herrallsvenskan. Ryktet om att det skulle betyda döden var betydligt överdrivet. Det syns nu.
Publiksnittet var inför pågående omgång 10 725 åskådare. Klart högre än förra årets 10 017 och på väg att bli det högsta på 60 år.
Djurgården, AIK, Häcken och Elfsborg var lagen som jag i tur och ordning trodde skulle hota Malmö och slåss om plats två och tre.
Inget lag skulle vara nära att störa Malmö.
Djurgården har störts av disharmoni. Trots att laget varit topp-tre sedan omgång sju, trots att tunga pjäser sålts och trots att Djurgården gått vidare i Europa.
En tröttnad på tränarduon Bergstrand/Lagerlöf, ett hemskt derbyår mot AIK och Hammarby och en märklig petning av Albin Ekdal i Europaspelet ligger bakom disharmonin. Efter tre förluster på tre matcher mot AIK och Hammarby kommer på söndagen sista chansen mot Hammarby.
Eftersom det bara är resultaten som räknas påverkar det bilden av ett lag.
AIK hade en stark trupp med sig in i 2024 och efter sju omgångar var AIK tvåa. Då började Henrik Bergs bygge att sjunka.
Mikkjal Thomassen stoppade blödningen med att ta AIK tillbaka till sina rötter. Kompakt försvar och knappa segrar och eftersom det bara är resultaten som räknas påverkar det bilden av ett lag.
När AIK vann mot Hammarby i slutet av september var hyllningarna av insatsen efteråt märkliga. Hammarbys tränare Kim Hellberg gav bort första halvlek med att försöka spela konstgräsfotboll i Everglades. Att AIK fick till en press var ingen bedrift.
I andra började Hammarby att lyfta långt och spela enkelt och då skapade AIK knappt något. Innan Hammarbys Fofana tyckte att AIK:s Guidetti var värd öppet mål från nära håll.
Häcken har uppträtt håglöst och halvdant och är seriens stora flopp.
Elfsborg hade mått bäst av att Oscar Hiljemark haft laget från början. Nu blev de tolv första omgångarna mest en väntan på att Jimmy Thelin skulle flytta till Skottland (och göra succé).
I stället har Hammarby, Mjällby och Gais varit de stora skrällagen.
Nye tränaren Hellberg har haft ett korsdrag i Hammarby men lyckats över förväntan. Mjällby har visat att pengar inte är allt. Och Gais kompromisslösa spel har varit en befriande kontrast till alla lag som sedan Östersund under Potter försökt sig på ett spel lagen inte behärskat.
På tal om spel hade IFK Värnamos Simon Thern rätt när han i somras sade i Expressen:
”Under alla mina år har intresset aldrig varit större för allsvenskan. Men samtidigt har kvaliteten aldrig varit sämre än vad den är just nu.”
31-åringen grundade åsikten dels på att svenska klubbarna säljer sina unga spelare tidigare än förut. Spelarna hinner knappt visa hur bra de är innan de ska dra.
Även om jag tycker att Thern har rätt så bryr jag mig inte.
Och dels på att hemvändarna kommer tillbaka senare, när de dalat längre ner än tidigare hemvändare eftersom möjligheten att stanna kvar utomlands är bättre i dag.
Och även om jag tycker att Thern har rätt så bryr jag mig inte.
Vill jag se briljant fotboll finns den i Champions League men plastigheten har blivit så komplett att jag i år inte orkade se en enda match i premiäromgången.
Att för många lag är för dåliga för att ha en stabilitet skapar en ovisshet som blivit en styrka för allsvenskan. Det tillsammans med drag på läktarna och hög intensitet på planen gör allsvenskan till fotbollsserien jag väljer alla dagar i veckan.
