Konserten på Zinkensdamms IP är inne på extranumren. Lars Winnerbäck har kört första versen av sin version av Ragnar Borgedahls progghit ”Hum hum från Humlegården”.
Säkerhetsbältena knäpps upp.
Nu blir det åka av.
In på scen studsar det mest (över)tända jag sett på en svensk idrottsplats sedan Mats Rubarth spelade fotbollsderby för AIK.
David Ritschard i full frihet.
Han och Amanda Bergman hade för ett par timmar sedan turats om att värma upp för Winnerbäck och nu är Ritschard glödhet. Skjortan har knäppts upp hela vägen. Magen är bar. Ciggen i handen bjuder på ett snabbt bloss och sedan ger sig countrykungen från Bajenland på andra versen. David Ritschards energi matchar en vindkraftspark.
Det sena augustimörkret har lagt sig när Ritschard blick syns i storbildsskärmen och en ljuskägla går från Södermalm bort till parken på Östermalm.
Han ser lycklig ut.
Folk i publiken ser lyckliga ut.
Inte den där euforilyckan som sveper över en fotbollsläktare vid den sena kvitteringen han och Magnus Carlson sjöng om i den moderna pandemiklassikern ”Vi ses snart igen”.
Det här är lycka som sprids och smittas från scenen av hur han där uppe uppträder och att han ens är där.
Alla vet att ibland håller inte hans röst.
Ibland håller inte han.
Det har gått nästan exakt ett år sedan han klappade ihop på scenen under Allsångs-finalen på Skansen och nu håller Ritschard på att lyfta från sin egen hemmaplan med en stil på scenen som går så lätt att älska för att den är så totalt egen.
Herrallsvenskan i fotboll har sällan varit populärare trots att spelare som sticker ut aldrig har varit färre.
En vän i musikbranschen berättar att Ritschard är unik. Ingen annan svensk artist har de senaste tio åren fått ett kontrakt med något av de största bolagen nästan enbart tack vare sin förmåga och stil på scenen.
Inom idrotten stöts du bort om din stil är för egen.
Idrottshistorien är full av profiler som fallit tungt, rest sig, fallit tungt och ibland rest sig igen. I nutiden är de där personerna ett utrotningshotat släkte.
Förlåtande finns knappt. Talangutvecklingen blir mer strömlinjeformad. Leverenskraven går längre ner i åldrarna. Individernas mallar blir skarpare. Ledare har mindre tid och ork för spelare som går utanför ledet.
Herrallsvenskan i fotboll har sällan varit populärare trots att spelare som sticker ut aldrig har varit färre. Tidigare tyckte klubbarna i alla fall att de hade råd att ha någon i truppen som kunde komma in som avbytare för att bryta mönstret totalt. I dag är inhoppare mest samma men sämre.
Under veckan som gått har jag youtubat Winnerbäcks/Ritschards urladdning och en del andra låtar. Jag hade velat ha allt. Hade gärna betalat för att titta och lyssna på konserten i efterhand.
Men sånt håller inte musikbranschen på med.
Du kan i mobilen följa ett ungdomslag i en handbollscup men du kan inte logga in på datorn för att se en konsert med Taylor Swift.
Jag har aldrig fattat varför inte musikbranschen vill närma sig idrotten när det gäller att nå ut till publiken.
Det går ibland att se konserter från något operahus och under pandemi gjordes en del taffliga försök på andra håll. Såg själv bröderna Noréns spelning på en svajig överföring. Men annars händer lite.
Det beror så klart på pengar. Få inom musikbranschen verkar se ekonomiska möjligheter i att låta publiken bli mycket större än de som är på arenan.
Det gjorde inte idrottens makthavare heller en gång i tiden.
När det som kallades pay-per-view växte under 1990-talet intervjuade jag dåvarande fotbollsordföranden Lars-Åke Lagrell. Fler livesända matcher skulle minska publiksiffrorna, sade Lagrell.
Bara ett par år senare erkände han att prognosen varit fel.
När Viaplay krisade häromåret pratades det om en bubbla i idrottsbranschen, men i så fall har bubblan pumpats upp igen. Viaplay har skaffat nya rättigheter och – som vanligt – höjt priserna.
Och för de mediehus som vill sända något går det tydligen fortfarande att fynda. Ryktena säger att Aftonbladet knappast fick Schibsteds ekonomi att skaka när man köpte sändningsrättigheterna till duellen på 100 meter. Armand ”Mondo” Duplantis mot Karsten Warholm. Den svenske stavhoppskungen mot norske stjärnan på 400 meter häck.
Aldrig har en plojtävling känts så roligt allvarlig. Från höger och vänster och överallt hörde jag i veckan frågan.
– Vem tror du vinner duellen?
– Ingen aning.
Det var på förhand omöjligt att veta svaret som så många ville ha.
I svaret fanns förklaringen till det geniala med duellen.
Det var på förhand omöjligt att veta svaret som så många ville ha.
Det som inte hade behövts var fjanterierna före och efter loppet. Entréer som boxare, ett svenskt linne till den norske förloraren.
De dryga tio sekunderna räckte.
Det var helt väntat att ”Mondo” skulle vara snabbast första halvan av loppet, det var inte alls givet att han skulle hålla hela vägen. Det gick inte ens att vara säker på att lårens baksidor skulle göra det.
Dagen efter var Warholm så sliten att han inte ens ställde upp och Mondo avbröt hoppandet och då såg det ut som att de sänker sina egna vardagsgalor med duellen, men det är ingen större risk.
Ibland är det bara befriande med något eller någon som bryter mönstret.
Läs mer:
Duplantis vann stjärnduellen – trea i Sverige i år
Duplantis nästa utmaning kan bli 60 meter i EM
