Alex Schulman skrev i veckan om yngre generationers mobil- och konsertvanor. Han stod bland tusentals uppsträckta armar men det var inte Billie Eilish han såg på skärmarna. Åskådarna filmade sig själva. När de tittade på Billie Eilish.
Någon dag senare skrev en annan Billie Eilish-pappa att ungdomarna filmat idolen så att vänner som inte var där skulle kunna se.
Oavsett vad:
Schulmans vad-är-det-som-pågår-känsla fick jag när allsvenskan skulle starta. Jag läste om hans favoritlag i fotboll. Flera duktiga, yngre kollegor i branschen skrev om AIK och använde ordet kris.
Och jag har sällan känt mig mer som en grinig gammal gubbe.
Att fel k-ord plockades fram kan bara förklaras med glömska eller historielöshet.
Att kalla läget som var då för en kris hade stämt i alla svenska klubbar utom en.
Herregud. Usla resultat på försäsongen och en sparkad sportchef dagen före den allsvenska premiären. Som om det skulle vara något? Det är AIK vi pratar om. Att fel k-ord plockades fram kan bara förklaras med glömska eller historielöshet.
I andra föreningar är kaos lika med kris. Alla andra lag och klubbar skakas av stormar.
AIK sluter sig och stärks.
Det låter som klyschor. Det är en sanning som överlevt många svartgula generationer.
AIK-publiken beskriver det själva i sin inmarschlåt:
”Ibland så kan det blåsa kalla stormar
Ibland så kan himlen vara ganska grå
Men när de gäller laget som vi älskar
Så skiner solen snart på oss ändå”.
Det är som en naturlag i Solna.
Det som överraskade mig med den här AIK-våren var inte att någon fick sparken. Utan vem.
Med tanke på hur mycket surr som läckt ut om missnöjet med tränaren Mikkjal Thomassens ledarstil på Karlberg trodde jag att hans dagar var räknade. Istället var det sportchefen Thomas Berntsen som rök. Däremot var tidpunkten fullt logiskt. Hans jobb inför allsvenska starten var gjort.
En av Thomassens företrädare, Andreas Alm, har ofta använt uttrycket att mål förändrar matcher. AIK våren 2025 visar att ett mål kan påverka många matcher.
Bersant Celina gjorde i 92:a minuten enda målet i allsvenska premiären borta mot Gais. Det var ett mål som mer än tre poäng betydde att spelarna visade för sig själva och alla andra i allsvenskan att:
Vad som än händer – vi kör bara på.
När laget kraschat ut ur cupen och spelet inte fungerade tog det gamla gardet tag i saken.
Och sedan säkrade AIK segrarna mot Norrköping, Öster och Värnamo i 90:e, 80:e respektive 87:e minuten.
Det är så mycket AIK.
Det var också det som hände före seriestarten.
När laget kraschat ut ur cupen och spelet inte fungerade tog det gamla gardet tag i saken. Kristoffer Nordfeldt, John Guidetti, Anton Salétros, Sotirios Papagiannopoulos, Mads Thychosen och Thomas Isherwood satte sig ner och pratade om hur laget skulle hitta rätt.
Sedan återuppstod ett AIK vi sett så många gånger förr när det behövts.
Ett AIK med en rå enkelhet i spelet som är svår att kopiera. Ett AIK som inte bjuder på mycket men hugger på det som ges.
Ett AIK som är fruktansvärt jobbigt att möta när försvarsluckorna är få och laget känns som namnet på klubbens finansiella supporterbank, svarta massan.
Många andra klubbar pratar om truppvärde. Om att värva ungt och sälja snabbt och dyrt. Att satsa allt på en bra trupp här och nu för att dra in pengar genom bra Europaspel ses som alldeles för riskabelt.
AIK-stilen är annorlunda. Den är den riskabla.
Det gamla gardet ovan plus exempelvis Dino Beširović och Bersant Celina gör att AIK har ett lag som måste vara bra i år. Det är ingen självvald spännande väg. Truppen är en konsekvens av att kvalstrecket hotade häromåret och att räddare i nöden värvades.
AIK planerar att styra om verksamheten och köra samma truppvärde-spår som andra. Men först ska klubben kräma ut allt ur den här truppen för att med ett lyckat spel i Europa i år fylla upp lite ekonomiska hål.
På söndagen väntar Djurgården som är mitt i klubbens största Europa-äventyr.
Derbyspökets Djurgården. Som inte gjort ett enda mål på sju raka matcher mot AIK och Hammarby.
Djurgården har ofta legat före AIK och Hammarby i tabellen inför derbyn. Flera gånger har jag känt att den här gången, i det här derbyt, vinner Djurgården.
Inte nu. Djurgården har de tåliga men strykskadade supportrarna på läktarna men spelarna har ett tufft Chelsea-möte i benen och många skador i truppen. Inte ens hemmaplanens plast lär vara ett tillräckligt starkt ljus i det blå derbymörkret.
Hybrisen, då?
Den AIK-certifierade som är lika bekant som kalla stormar i klubbens moderna historia.
Inte med den här truppen. Inte med den här tränaren.
Att AIK-fansen räknar med en söndagsseger har inte med hybris att göra. Det är bara logiskt.
