Bauhausgalan sen söndag eftermiddag på Stockholms stadion. Mondo ska bocka i den enda tomma rutan i en redan historisk stavhoppskarriär.
Ribban ska ligga kvar när han för första gången sätter ett världsrekord på svensk mark. Han har försökt flera gånger, varit darrande nära vid några tillfällen.
Konsten att få till det avslappnade mitt i den pressande tillvaron, förmågan att hitta en mental harmoni under men ännu mer utanför tävlingarna. Det är något av det svåraste som finns för en elitidrottare.
Det är en av nycklarna som gjort honom till den idrottare han är
Mondo Duplantis verkar klara det mästerligt och det är en av nycklarna som gjort honom till den idrottare han är.
Nästa år ska han gifta sig med Desiré Inglander och Mondo ser ut att få till balansen mellan det tillbakalutade och det stressade där också. I alla fall på ett område.
Det var när han i Aftonbladet häromveckan berättade om planerna inför svensexan det blev uppenbart att många svenskar har något att ta efter.
Min kollega Johanna Frändén skrev tidigare i år om hur svenska småbarnsmammor är på gränsen till mammanbrott.
Hon riktade in sig på det svenska titelracet i att hämta tidigt på dagis.
Ett mästerskap i mängden i den nyklassiska svenska idrottsgrenen vardagspusslet
Det är bara ett mästerskap i mängden i den nyklassiska svenska idrottsgrenen vardagspusslet.
Barnens matsäck till skolutflykten ska vara något som håller för en uppvisning om juryn i Mästerkocken har vägarna förbi och kikar ner i ryggsäcken.
En kväll med bokklubben utvecklas lätt till en variant av Nobelmiddagen.
I dessa avslutningstider lever många föräldrar mellan hägg och hysteri. Kanske ska ett eget barn ta studenten eller så ska det bara fixas presenter till sju studentfiranden.
Och så ska de mindre barnen kläs upp till avslutningar. De stackars små liven blir kontent som ska funka på sociala medier när föräldrarna lajvar influerare.
Bankerna som kör med snabblån har en guldgruva i folk som ska föröka ha råd med alla möhippor och bebisduschar. Förresten, kunde ingen stoppat det sistnämnda fenomenet vid gränsen?
I dag framstår vi som slöa slackers med barnvagnen som något att hänga över
Kvinnor på gränsen till mammanbrott lever ofta ihop med män som ser ut att duka under av en pappapress.
Vi i den första generationens lattepappor tyckte att vi jobbade på med att lägga bitar i pusslet. I dag framstår vi som slöa slackers med barnvagnen som något att hänga över. Nu syns ständigt något jäktat och jagat i blicken när unga män rullar barnvagn.
Allting bottnar i det svenska sociala viruset som spridit sig.
Det ska vara så dant.
Vem ska säga åt barnens föräldrar att inte tävla mot varandra i så mycket?
Så fixat, så överdrivet, så påkostat. Så långt ifrån hämtpizza och några påsar chips.
En del idrottsdebattörer tycker att barn inte ska tävla. Vem ska säga åt barnens föräldrar att inte tävla mot varandra i så mycket?
Därför var det så befriande att läsa vad Mondo Duplantis sade om svensexan inför sitt bröllop.
Ingen kidnappning. Bara fest med bröderna och de närmaste vännerna. Och så de avslappnade orden:
”Man bara hänger med grabbarna”.
Jag ser framför mig och hoppas på att det blir en stund där hänget är i centrum och slår ut all form av hysterisk planering. Att sällskapet spelar mer roll än alla sociala spektakel.
Man behöver inte vakna upp med tatuerad hals i en hotellsvit där både en Tyson och en tiger befinner sig
Filmen ”Baksmällan” visar att amerikanska svensexor kan vara påkostade och urspårade men man behöver inte vakna upp med tatuerad hals i en hotellsvit där både en Tyson och en tiger befinner sig och det finns bilder som aldrig borde ha tagits.
När Mondo berättar om övriga bröllopsplaner verkar inte riktigt det avslappnade råda. ”Det är mycket med det” säger Mondo och berättar om fester både i Europa och i USA.
För Mondo som idrottare är framtidsnyckeln att han fortsätter att få till balansen mellan det stressande, pressande och det avslappnade.
De senaste åren har det varit mycket fokus på elitidrottare som dukar under av stress och press och mental obalans. De lyckas inte hitta en nivå så att de mår bra.
Men om all stress och press försvinner går det sällan bra.
Den som däremot känner sig vara fast i elitidrottens krav och press är bara att beklaga
Den idrottare som inte känner något inre eller yttre tryck alls har sällan motivation nog för att prestera tillräckligt bra resultat.
Den som känner så i slutet av en lång, framgångsrik karriär är bara att gratulera. Klivet över till tillvaron som idrottspensionär blir smidigt att ta.
Den som känner så i början av karriären och avslutar den borde också känna tacksamhet för att många år med mentala matcher mot bristande motivation uteblir.
Den som däremot känner sig fast i elitidrottens krav och press är bara att beklaga. Omgivningens uppmaningar om det bara är att sluta tävla så blir allt bättre, de biter inte.
Idrottens sug är fortfarande för starkt.
Till sist: Skrev att Mondo ”verkar” klara den mentala balansen mästerligt. Hur han egentligen upplevt att vara en av tidernas bästa friidrottare som alla förväntar sig stordåd av, det får vi kanske veta först efter karriären.
Läs fler texter av Johan Esk
