Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De olympiska spelen fungerar fortfarande som en lägereld och på fredagskvällen tänds två OS-eldar.
Vladimir Putin kommer inte att sluta det fullskaliga kriget han startade efter förra vinterspelen. Det kommer inte plötsligt att gå att hänga med i Donald Trumps svängningar. Världens konflikter kommer inte heller att pausa bara för att det är vinter-OS.
Men under ett par veckor ska tusentals idrottare träffas och tävla under neutrala former som en uppvisning i idrottens stora styrka. OS är utspritt. Från Milano, upp bland italienska bergsbyar och passande nog känner man sig alltid avskärmad från världen häruppe. Skidfamiljerna på mitt hotell i Moena sprider mer känslan av sportlov än OS.
Före spelen har hon erkänt hur störande det är att ICE-folk ska jobba med säkerheten.
Den olympiska rörelsen har en ny högsta ledare. Före spelen har Kirsty Coventry erkänt hur störande det är med uppgifterna att ICE-folk ska jobba med säkerheten för USA:s delegation och att Epstein-dokumenten påverkar OS eftersom chefen för kommande sommar-OS finns med.
Norge ska försöka vinna guldligan när kungahuset är ett korthus på hemmaplan.
Ryska och ukrainska idrottare ska tävla mot varandra medan länderna krigar.
Konfliktländerna Kanada och USA ska försöka ta de två hockeygulden.
Och Lindsey Vonn och Jessie Diggins ska försöka tränga undan tankarna på vad som hänt i deras hemstat Minnesota.
Kirsty Coventrys ord kan låta som floskler men flyger rätt den här gången:
– Vi verkar inte i ett vakuum men vi håller på med sport och det betyder att vi ska hålla idrotten på en neutral nivå. I en värld med ökade klyftor betyder de principerna mer än någonsin.
Den naiva förhoppningen har man hört förr.
Påve Leo XIV hoppas att OS blir en brobyggare som främjar solidaritet och fred mellan kultur och folk och den naiva förhoppningen har man hört förr.
Han är mer rätt ute när han pratar om spelens möjligheter att ”främja sportens äkta värden”. Lojalitet, respekt, laganda, uppoffring.
Idrott är också känslor, avkoppling, flykt, allvar, skönhet, fusk, tröst, glädje, sorg, gemenskap, stöd, förlorare, pengar, passion, politik och vinnare.
Ingen blir förälskad i idrott för dess samhällskraft. Det är den elektriska laddningen i tävlingsmomentet som tänder lågan.
När DN träffade Frida Karlsson för ett inför-OS-reportage pratade hon om hur något växte i henne när det gällde att hänga längst i skolgårdens lekställning. ”Suget att tävla och mäta sig och kicken man får av det”.
Hon jämför de tävlingarna med skidstjärnornas kamp i spåren.
– Vem som åker fortast runt från A till B, det har ju ingen betydelse egentligen. Det är en låtsasvärld men vi skapar ändå ett värde i det på något sätt.
Värdet ökar när man önskar att mycket som händer i den verkliga världen var på låtsas.
Läs mer av Johan Esk här.
