Han kom som ett yrväder med en förmögenhet hängande som ett visitkort om halsen.
Finansmannen Christer Gardell gick in med ekonomiskt stöd till färdiga stjärnor som skidåkaren Jonna Sundling.
Sedan drog han iväg en stenhård tennisserve lagom till turneringen som fortfarande heter Stockholm Open för mig.
Gardell var beredd att lägga in 100 miljoner kronor i svensk tennis och skapa ett fempunktsprogram som skulle leda till att Sverige fick fram spelare i världstoppen igen.
Kravet var att Tennisförbundets styrelse byttes ut och herrejösses vilket liv det blev. Idrottsdemokratin och 51-procentsregeln påstods hotade. Det säger bara hur ihåliga de delarna är. Att förmögna personer krävt makt för att gå in med pengar är gammalt som gatan i svensk idrott.
Ta SSK i hockeyallsvenskan. En miljardär lät sin kompis göra comeback som tränare och nu floppar laget.
Det nya med Gardell var att kravkortet spelades ut öppet.
Jag roade mig under tennisveckan i Kungliga med att jämföra svenskar på världsrankningen nu och då.
2025 hade Sverige fem spelare på topp-1000. Högst var Elias Ymer på plats 234, han är 29 år.
Leo Borg som fortfarande kallas lovande är 22 år och var 641:a i världen. Han har sedan dess klättrat till plats 512.
Wilander hade tidigt i tonåren insett att han saknade något som är bra att ha för en tennisspelare.
Exakt 40 år tidigare hade Sverige nio spelare på topp-100, tre på topp-10. Ingen av de nio var äldre än 27 år, tre hade inte fyllt 20.
Mats Wilander var trea på världsrankningen och 21 år.
Wilander hade tidigt i tonåren insett att han saknade något som är bra att ha för en tennisspelare.
Ett vinnande slag.
Wilander behövde hitta en vinnande taktik i stället. Han skulle orka hålla igång bollen längre än motståndarna. Orka spela längre matcher. Så han tränade för att klara det.
Det är sånt som är inställning. Sånt tar en talang till stjärnorna.
Sånt talas det alldeles för lite om när talangutveckling debatteras i Sverige.
Det pratas selektering och specialisering, akademier och idrottsgymnasier, privattränare och idrottsföräldrar.
Det pratas rätt och fel men då bara utifrån organisation, struktur och system. Och vilken filosofi som ska råda. Mjukismys eller hårda tag.
Det låter som att det skulle gå att planera och organisera fram skytteligavinnare.
Oavsett om debattörerna är på mjukissidan, hårda-tag-falangen eller i mitten så låter det alltid som att om bara talangverksamheten är rätt så skapas det stjärnor.
Det låter som att det skulle gå att planera och organisera fram skytteligavinnare som att det är vilka AI-produkter som helst.
Sveriges olympiska kommitté slog i veckan (återigen) larm om att det behövs pengar till aktiva för nya framgångar. Men pengar är ingen guldgaranti.
Det är inte heller det som slarvigt kallas talang men handlar om tidig teknisk och/eller fysisk förmåga. Det har alla som når toppen tidigt i sin ålder.
De som ska ta fler steg måste ha mycket mer.
Talang att klara att träna mycket, mer än andra.
Talang att inte bli skadad. Talang att orka med rehab efter skada.
Talang att tåla motgångar och klara framgångar. Talang att tycka det där märkliga livet är roligt.
Talang att klara större sammanhang. Talang att orka välja bort mycket i livet för att kanske bli bra längre fram.
Truls Möregårdh har sagt att inte blev en av världens bästa tack vare svensk pingis utan trots.
Armand ”Mondo” Duplantis blev inte världens bästa stavhoppare via en svensk förbundssatsning utan med en extrem vilja som odlades i en amerikansk trädgård. Truls Möregårdh har sagt att han inte blev en av världens bästa tack vare svensk pingis utan trots.
Och Jonna Sundling blev inte skidstjärna tack vare pushande föräldrar.
– Men jag hade andra (åkare) runt omkring mig som kanske blev pushade lite för mycket. Jag har gått väldigt mycket på att ha glädje i det jag gör, säger Sundling när hon ser tillbaka.
I samband med skidornas upptaktsträff frågade jag några som varit talanger varför just de är stjärnor i dag.
William Poromaa sade:
– A och O för att lyckas är att kunna bestämma sig för att satsa. Det kommer att vara så många gånger på vägen där du undrar: ”Är det värt det?” Då måste du kunna fortsatta i rätt riktning, det är inte alltid lätt.
– Det har varit många val och jobbigt i vissa perioder när man hellre velat fara på en resa med polarna eller skita i att träna. Det är något jag brottas med än i dag.
Det spelade ingen roll om jag förlorade i en juniorcup. När det är OS och VM, det är då jag ska vara bra.
– Det som tidigt var viktigast för mig var att jag såg långsiktigt. Det spelade ingen roll om jag förlorade i en juniorcup. När det är OS och VM, det är då jag ska vara bra.
Så om en annan 15-åring jublade så brydde du dig inte?
– Exakt så var det. Jag började tidigt tävla mot äldre och försökte hela tiden hitta egna erfarenheter för att se var jag behövde vara för att prestera bättre.
Varifrån kom tron att du kunde nå VM och OS?
– Det har nog bara kommit inifrån. Jag har väldigt tydligt sett att jag ska bara dit.
Och Frida Karlsson säger:
– Jag har alltid tyckt att det är kul att jaga utveckling. Att sträva framåt, det är något jag älskar.
Hon tror att inställningen som krävs för livet som idrottare går att träna upp.
– Men mycket är väl en inre passion. Du måste hitta vad du själv tycker är kul att utvecklas i. Känner man inte den hungern inom idrott så är det kanske något annat som är ens passion.
