Varje sommar, så fort skolåret var slut, packade vi den vita Volvon. Vi lämnade det platta och till döds förutsägbara och andligt efterblivna Uppsala och körde västerut, passerade Västerås och Örebro och Karlstad, och korsade gränsen till Norge.
Där, med gula streck på landsvägen, inte vita, fortsatte vi upp genom Gudbrandsdalen. Vid Otta, i höjd med Idre, svängde vi rakt västerut igen. De smala vägarna gick nu brant uppför. Vi följde de brusande älvarna, lysande gröna av smältvatten från glaciärerna, upp till högfjället där snön låg vit så långt det gick att se. Där, tusen meter över havet, körde vi rakt in i det isiga urberget, och sedan brant nedför i de kilometerlånga tunnlarna genom Strynfjellsmassivet. Efter vad som kändes som en evighet i underjorden kom vi så ut på andra sidan.
Vi var nu på Vestlandet, med sina höga fjäll och djupa fjordar. Och här, på en liten platå på bergssluttningen, låg Hammaren, mammas uppväxtgård, med den rödmålade fjøsen, de röda gårdshusen och det vita gamlehuset på tunet, där storalmen sträckte sig mot himlen närmare trettio meter hög. På andra sidan bredde dalen ut sig med de snöklädda Sunnmørsalpane till vänster, den lilla insjön rakt nedanför markerna, och till höger, bortom bygden, fjorden. Fjorden som då det var sol glänste i silver, men som annars, som nu i natten när vi kom fram efter den långa bilresan, låg där tyst och stilla som en stor svart avgrund.
Hammaren var gammal och hade varit i familjen åtminstone sedan storalmen planterades i början av 1800-talet. Och när jag var barn var mycket fortfarande likt den gamla världen: grusvägar och gärdsgårdar i sten slingrade sina armar runt hus och marker, långt in på 1990-talet fanns det ingen vattentoalett, och tvätten torkades inne i stova där elden sprakade i vedugnen, morgon som kväll. Sågbocken, som poeten Olav H Hauge skriver om, stod uppe vid vedhuset som ett levande väsen. Bara Gud visste ”vad natten berättade för honom/vad han tänkte på där under stjärnorna” när vi låg i sängarna med bestemors, min mormors, fluffiga duntäcken som skydd mot fukten och kylan som blåste in samtidigt från fjället och från havet.
På Vestlandet fanns få storgårdar. Ägde man några åkerlappar och lite djur, då var man rik som ett troll, som bestefar brukade säga. Arbetade gjorde man året om, alla dagar i veckan, fortfarande på 1980-talet var det inte tal om någon semester. Inte sällan var man tvungen att ha en sidosysselsättning eller två för att gårdens ekonomi skulle gå ihop. Onkel Lars, mammas bror som tog över gården efter bestefar, jobbade på ett slakteri.
När jag var barn var mycket fortfarande likt den gamla världen
Det var ingen fattig miljö. Men det fanns inte heller något överflöd. Djurhållning var kärnverksamheten, som på nästan alla gårdar på Vestlandet. Tjugotalet mjölkkor och ett par tjurar. De yngre kvigorna som vallades till sätern högre upp på fjället i början av sommaren. Det var höns, tuppar, getter, grisar och de vackra islandshästarna som betade uppe på haugen, med den ståtliga Aron som hövding, glänsande ljusbrun kropp och eldblond man. Det fanns också en tam liten iller som bodde i en pälsmössa i hallen.
Fisk fångades i älvarna, sjöarna och fjorden. Det bästa jag visste var att smyga längs med lillälven och meta den mörka bäcköringen. Vindstilla kvällar åkte vi ut till Hjorthaug, bestemors hemgård, och fiskade i fjorden. Den lilla ekan hölls som av en hand med det oändliga djupet under oss, med allt som levde och dog där.
Maten bestemor satte på bordet var underbar, och nästan allt kom från gården. Rømmegraut, kokt på tjockgrädde. Ball, ett slags palt med färs och fläsk och fett i mitten. Spekekjøt till det hembakade brödet. Svineribbe vid festligheter, och fenalår som man skar med egen kniv. Det var också oräkneliga variationer av fisk, godast var kokt nyfångad torsk och röding grillad över elden. Bäst av allt: mør, den starka fårkorven gjord på rester från slakten.
Att slåss för ”fedrelandet”, för sitt folks frihet och oberoende, den plikten kunde han inte avsäga sig
Historierna om människorna som levt på Hammaren var många och fyllda av suggestiv kraft. Som den om min mammas farmor och farfar, Arnolda och Laurits. Laurits hade ärvt gården. Men efter att ha förlorat hustrun och deras första barn i barnsäng sjönk han ner i en depression och gården gick i konkurs. Desperat klev han på ett fartyg till Sydafrika där det utlovades arbete i gruvorna.
Åtta år senare, kring 1905, återvände han när ryktet om förestående krig mot Sverige nådde Kapstaden. Att slåss för – som han sa, och min morfar sa, och min mamma fortfarande säger, och jag själv i någon mening känner – ”fedrelandet”, för sitt folks frihet och oberoende, den plikten kunde han inte avsäga sig. I 350 år hade Norge varit ockuperat av Danmark, och sedan hade man i hundra år levt med den svenska unionskungen som landets överhuvud.
Ungefär samtidigt lämnade den gåtfulla Arnolda (mörk, korpsvart hår, tyst om det förflutna, umgicks med bygdens judiska kvinnor) Lofoten och sin alkoholiserade man. Fem barn hade hon med sig, och hon och barnen bosatte sig i en liten stuga i backen nedanför Hammaren. Laurits, förtjust i Arnolda som han var, såg till att den lilla familjen hade mat på bordet genom att hänga nyfångad fisk och harar och ripor från jakt på en spik vid ytterdörren. Sedan flyttade han in. Bestefar Helge blev deras första gemensamma barn. Och som ung arbetade sedan Helge tillbaka Hammaren, ”stein for stein”, som historien går.
Berättelsen om bestemor, Sigvor, var den kanske mest ödesmättade. På Hjorthaug, invid fjorden, bodde bonden Olai. Också hans fru dog i barnsäng. Men barnet överlevde. Tjänsteflickan på gården hette Pernille. Efter förlossningen reste hon till Ålesund för att med släktingar ta Amerikabåten över till New York. Men stående på kajen fattade hon ett beslut. Hon vände tillbaka till Hjorthaug. För inte kunde en ensam karl ta hand om det vesle barnet själv. Sedan blev det som det ofta blev på gårdarna, och Sigvor kom till världen.
Sådana var historierna om Hammaren och människorna knutna till platsen. Människor som var mitt eget kött och blod. Och historierna berättades på det sjungande dalmålet, en av de hundratals landsbygdsdialekter utifrån vilka poeten och språkforskaren Ivar Åsen med grammatik och ordbok skapade ”landsmålet”, det som kom att kallas nynorsk men som borde ha kallats gammelnorsk.
Före det danska styret, under storhetstiden med kungar som Olav den helige och Sverre, var kusternas och dalarnas språk långt mer utvecklat och dokumenterat än grannländernas. Skaldekvädena fanns, och kungasagorna och lagtexterna och den filosofiska Konungaspegeln. Ivar Åsen (1813–1896) såg det som en patriotisk uppgift att återupprätta ett rent norskt språk. Nynorskan kom att ligga vikingatidens västnordiska och isländskan närmare än den nya norskan, bokmålet.
På Hammaren kallades bokmålet – det man talade och skrev i Oslo, Bergen och Trondheim – för ”danska”. Bokmål var städernas språk, borgarnas, maktens, ja, ockupationsmaktens. Nynorskan var böndernas språk, historiens språk, frihetens och oberoendets. Bara några hundra tusen personer på Vestlandet använde det. Men de gjorde det med en närmast aristokratisk övertygelse om att ha rätt gentemot den norska staten som ville göra bokmålet universellt.
Att börja läsa på nynorska öppnade något inom mig
När barndomen gled över i tjugoåren fortsatte jag att resa till Hammaren. Ofta var det bara bestemor och jag i gamlehuset. Jag var där för att skriva, musik till att börja med, och med tiden försök till litteratur. På mørkeloftet, i myllret av hundra år av liv och död, hittade jag romaner och diktböcker. Och att börja läsa på nynorska öppnade något inom mig. Känslorna som vällde upp var starkare än när jag läste på svenska.
Jag minns mycket klart första gången jag läste Olav H Hauges ”Dropar i austavind”. När jag kom till slutdikten brast det för mig, hämmad och känslomässigt omogen som jag var.
Det er den draumen me ber på
at noko vedunderleg skal skje,
at det må skje –
at tidi skal opna seg
at hjarta skal opna seg
at dører skal opna seg
at berget skal opna seg
at kjeldor skal springa –
att draumen skal opna seg,
at me ei morgonstund skal glida inn
på ein våg me ikkje har visst um.
I Norge finns en uråldrig lag, odelsretten, som ger det äldsta barnet rätten att ärva allting på en gård. Det skapar ofta spänningar inom familjerna, och vår var inget undantag. Efter många år av slitningar i det tysta utbröt ett bittert bråk. Bestemor mer eller mindre tvingades bort från gamlehuset. Min mamma, som motsatte sig flytten, var inte längre välkommen på Hammaren. Det gjorde att även jag slutade åka dit. Jag slutade också prata norska, och jag slutade läsa nynorsk litteratur. Jag gjorde det inte aktivt, det bara hände. Och så gick tiden.
När jag skriver det här är jag för första gången på många år tillbaka på Vestlandet. Jag befinner mig på en nattfärja mellan fastlandet och ön Stord söder om Bergen, jag ska hälsa på en barndomsvän som bor här. Ute är det beckmörkt. Om det varit dag och klart hade man kunna se in mot Hardangerfjorden och de fortfarande snöklädda fjälltopparna där.
Jag har ägnat de senaste veckornas kvällar åt att åter läsa Hauge och Jon Fosse, som båda är uppväxta vid just den fjorden. Med läsningen har jag, tror jag, lite bättre förstått vad det är jag har förlorat.
Det är i det konkreta som det gudomliga uppenbaras: i vinden som blåser, i vattnet som droppar
Vad var då det västnorska? Det var naturen, förstås. Det var den säregna dialekten och nynorskan, med rötterna djupt nedsjunkna i tusen år av berättelser och skrifter från dalarna kring fjordarna. Men det var också något annat, något som var sammantvinnat med historien, naturen och språket. Jon Fosse har skrivit om ”mystikken i det konkrete”. Han syftar på ett gåtfullt tillstånd som är knutet till något materiellt – men som är något annat än det materiella. Om detta kan man inte tala, menar han. Det kan bara skrivas fram och existera i den skrift som låter mystiken uppstå.
Fosse talar om konst. Ändå undrar jag om inte detta tillstånd har funnits närmare människorna på Vestlandet än på många andra platser. Som strömning i den nynorska litteraturen är detta det mystiska i det konkreta och vardagsnära helt centralt, inte minst hos Fosse och Hauge och någon som Tarjei Vesaas.
I Sverige finns knappast en liknande tradition. Den enda ”plats” där jag har stött på något likartat är i den ryska berättarkonsten, med sin av ortodox kristendom präglade filosofi. Ställer man nämnda författare vid sidan av Fjodor Dostojevskij, Anna Achmatova och Andrej Tarkovskij är synen på natur, människa och liv märkvärdigt lika. Det är i det konkreta som det gudomliga uppenbaras: i vinden som blåser, i vattnet som droppar, i samvetet som talar.
Livet i detta landskap, som när jag var liten fortfarande hade något naturligt över sig, har bytts ut mot den högsta levnadsstandarden i världen
Jag är inte svensk. Inte i själ och hjärta. Jag har mer gemensamt med invandrarvänner som antingen själva lever i exil från en avlägsen barndom, eller som bär vidare sina föräldrars nostalgi, saknad och olevda drömmar.
Och länge trodde jag att jag som vuxen skulle söka mig tillbaka hit, till Vestlandet. Varje gång jag var här ville jag ju stanna kvar, och varje gång jag reste tillbaka till Sverige var det med ett dovt malande vemod som höll i sig i veckor.
Men det känns inte längre aktuellt. Jag är inte längre ett med landskapet, människorna och språket. Nu när jag är tillbaka förstår jag det. Det gamla Norge, mina besteföräldrars och Hauges Noreg, finns inte längre. Det är samma sak med mammas och generationskamraten Fosses uppväxtvärld, det jag fick se en skymt av under somrarna på 1980-talet.
Det är tidens gång, jag vet. Barndomen, oskulden och känslan att världen är vidöppen, är i sig en förlust som alla måste leva med. Och landskapet är kvar, det eviga: fjällen, fjorden och havet. Det är bara det att förändringarna varit så snabba och brutala. Livet i detta landskap, som när jag var liten fortfarande hade något naturligt över sig, har över ett par–tre decennier bytts ut mot den högsta levnadsstandarden i världen.
Det var i slutet av 1990-talet som det började märkas. Grusvägar asfalterades och enfiliga vägar breddades, broar byggdes över dalgångar och tunnlar grävdes genom fjäll och under fjordar. Överallt renoverades det och byggdes nytt, och stort och stiligt och arkitektritat skulle det vara, med det allra senaste av inredning och hushållsteknik invändigt. Operahuset i Oslo (byggt 2000-2008) var den skinande symbolen för detta nya Norge – efter sjuhundra år i historiens skugga åter en stormakt, ekonomiskt och kulturellt.
Vad var det som hade hänt?
Alla i landet som kunde tänkas köpa en motorbåt hade köpt en motorbåt
Länge fanns det restriktioner om hur mycket olja det fick pumpas upp från havsbottnen varje år. Under 1990-talet övergavs den politiken. Det var tryggare att pumpa upp oljan och investera pengarna i mindre riskfyllda placeringar än att låta oljan ligga kvar, resonerade Jens Stoltenberg, ansvarigt statsråd för Arbeiderpartiet.
Tack vare detta, tillsammans med upptäckten av nya oljefält och utvecklingen av effektivare teknik och oljepriser som steg och steg, flödade dollarna in i den nyskapade oljefonden. Samhället fick en tillväxtinjektion som saknar motstycke i västvärlden i modern tid. Och särskilt Vestlandet påverkades. På 00-talet, vid tiden för den intensivaste oljeruschen, hade kustbyarna med verksamhet inom olje-, naturgas- och offshoreindustrin fått lika höga medellöner som huvudstaden. Pengarna sipprade ut i bygderna, och med det förändrades levnadssättet drastiskt.
Jag minns en av de sista gångerna jag var hos bestemor för att arbeta. Jag satt med gitarren framför Dagsrevyn, kvällsnyheterna, där det visades ett inslag om en kris inom motorbåtsbranschen. Försäljningen hade gått ned kraftigt och det mycket plötsligt. Orsaken? Alla i landet som kunde tänkas köpa en motorbåt hade köpt en motorbåt. Nu, sa den ekonomiska experten, verkade det som om marknaden hade gått vidare till swimmingpooler.
En enda gång har jag varit tillbaka på Hammaren. Det var när bestemor begravdes. Jag besökte gården och drack kaffe med mina älskade kusiner. Men fjøsen var numera enbart ett häststall. Storalmen var nedsågad. Fruktträden och bärbuskarna hade röjts undan. Allting var asfalterat.
Och längst ut på platån på fjällsluttningen stod nu ett modernt palatsliknande hus med panoramafönster mot dalen. Utsikten var fortfarande vidunderlig. Men någon kontakt med det förflutna – med historien, traditionen, de gamla tingen och människoliven – fick man inte längre. Platsens ande var borta.
