En internationell överenskommelse som (nästan) alla världens länder varit rörande överens om i 150 år. Det låter snudd på för bra för att vara sant, med tanke på den osämja som råder i världen i övrigt. Men i dag, tisdagen den 20 maj, firar faktiskt den så kallade Meterkonventionen 150 år på nacken.
Det ska sägas direkt, att den inte är lika celeber som, säg, FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och definitivt inte lika sexig som Genèvekonventionen. Meterkonventionen flyger inte på samma sätt. De allra flesta har inte ens hört talas om den, även om vi alla har glädje av den varje dag. För vem vill inte kunna lita på att vågen visar rätt när den svindyra frukten vägs i mataffären, eller att definitionen av hur mycket en kvadratmeter är inte plötsligt har krympt när du ska flytta in i den nya lägenheten?
Det handlar alltså om standardiserade mått. Att vi alla är överens om vad vi egentligen menar när vi säger att något är 2,5 meter långt, fem kilo tungt eller att spänningen i vägguttaget är 230 volt. Ja, ni fattar. Utan standardiserade enheter skulle dagens samhälle inte funka, helt enkelt.
Annat var det förr när en och samma enhet ofta definierades olika, till och med inom ett och samma land, alternativt utgick från den egna kroppen. Som fot, tum eller aln. Rena Vilda Västern. De första stapplande stegen till dagens system togs dock redan under 1700-talet och den franska revolutionen då fransmännen (av någon anledning) fick för sig att en meter var en tio-miljondel av avståndet mellan nordpolen och ekvatorn. Resultatet blev så småningom en meterprototyp som förvarades i Archives de la République i Paris. I takt med att den internationella handeln blev alltmer intensiv ökade också behovet av ett system som alla länder var överens om. Den 20 maj 1875 var det så äntligen dags. För det var då som representanter för 17 länder, däribland Sverige, skrev under meterkonventionen i Paris, vilket i sin tur banade väg för de kvalitetssäkrade och jämförbara mätningar världen över som vi har i dag. En förutsättning för att exempelvis en bilkomponent tillverkad i Kina exakt ska passa den nytillverkade Volvobilen i Göteborg.
Till en början förvarades många av storheterna bakom lås och bom hos Internationella byrån för mått och vikt (Bureau International des Poids et Mesures, BIPM) i Paris. Som den så kallade arkivmetern eller den cylinderformade klump av platina och iridium som länge definierade vad ett kilogram var. Sedan dess har systemet utvecklats så att samtliga storheter i dag inte består av artefakter, utan är knutna till olika naturkonstanter. Det berättar Jan Johansson, professor och ansvarig för de så kallade riksmätplatserna vid det statliga forskningsinstitutet Rise i Borås. Först ut var metern som sedan 1983 definieras som längden av den sträcka som ljuset tillryggalägger i absolut vakuum under 1/299 792 458 sekund. Komplicerat, kan tyckas, men betydligt säkrare än att behöva förlita sig på en metallstav i Paris.
I 150 år har vi alltså levt i en standardiserad värld. En värld bestående av ständiga kalibreringar, nationella mätnormaler och internationella jämförelsemätningar. Allt för att vi vanliga dödliga ska kunna sova gott om natten, tryggt förvissade om att en kvadratmeter (eller vad det nu må vara) är och förblir just en kvadratmeter och ingenting annat. Hipp… Hipp… Hurra!
Läs mer:
Vad är klockan på månen?
För alla människor i alla tider – men snart görs enheterna om
Kilot ska få en ny vikt
