Det finns ett återkommande problem i Sveriges barnlöshetspolitik de senaste femtio åren – ingen tycks ha räknat med att barnen skulle bli vuxna.
Jag har med viss fasa följt DN:s rapportering om de stulna bebisarna från det globala syd som forslats hit som adoptivbarn och matats med en falsk historia om sin egen tillblivelse.
Förra veckan landade regeringens utredning i att Sverige ska stoppa all internationell adoption. ”Med en ökad respekt för barns rättigheter kan vi inte acceptera sådana nivåer av risk som verksamheten är och har varit förknippad med”, slog utredare Anna Singer fast.
Det är lätt att föreställa sig våndan hos både adopterade och adoptivföräldrar, vars tillvaro har kastats omkull på slutet. Då har jag inte ens nämnt de fattiga kvinnor från korrupta länder som i ett halvsekel sörjt ett barn som togs ifrån dem.
Lite i skuggan av detta har en rad så kallade donatorsbarn tagit bladet från munnen. Den första generationen svenska barn som kommit till genom spermiedonation har växt upp och upptäckt att de inte är ensamma, i någon bemärkelse.
I Norden har privata kliniker sålt vidare spermier över nationsgränserna och mellan olika länder saknas kommunikation, något som gjort att donatorer, ofta ovetande, spridit sin säd lite hur som helst.
”Det påverkar din självbild. Du känner dig mindre unik. Vi är så många nu att jag inte kan hålla kontakten med alla”, säger Leontine Olsbjörk, som kom till med hjälp av spermadonation och för tiden vid intervjun med DN hade hittat nästan 30 halvsyskon.
De svenska reglerna säger att en donator som mest får ge upphov till barn i sex familjer. Snittet är uträknat för att undvika inavel, enligt den statistiska risken för att halvsyskon ska springa på varandra och inleda en relation.
Inga lagar reglerar hur många syskonöverraskningar det är rimligt att mäkta med för ett barn senare i livet.
Jag tror ändå att de flesta instinktivt känner att det finns en sorts suddig etisk gräns här och att den går en bra bit under det tvåsiffriga.
Men vi har ännu inte etablerat ett språk för den här erfarenheten, där många tabun och normer står på spel samtidigt.
Liksom i adoptionsskandalen har samhället konsekvent satt de barnlösas perspektiv före barnens. Som om barn vore barn för all framtid och inte växer upp och börjar ställa frågor.
Även om man själv inte tillhör någon av grupperna känner de flesta i min generation både adopterade och folk som har adopterat, likväl som samkönade par och ensamstående kvinnor som använt spermiedonation för att bli föräldrar.
I grunden är allt detta förstås mer eller mindre livsavgörande för alla inblandade, i positiv bemärkelse.
Det måste ändå gå att ha en principdiskussion om var vi hamnat.
Familjebildning utanför kärnfamiljsnormen har alltid funnits
Väldigt få människor önskar att de var ofödda. Däremot har många en stark längtan att veta varifrån de kommer rent genetiskt.
Politiskt strider det mot många av de progressiva landvinningar västvärlden räknat hem de senaste tjugo åren: Att alla har rätt att bli föräldrar och att miljö trumfar arv, eftersom vi så gärna vill att det ska vara så.
Att bli omhändertagen av någon som inte är ens biologiska förälder är en erfarenhet lika gammal som mänskligheten själv. Att växa upp med en ensamstående mamma och mer eller mindre okänd pappa likaså. Familjebildning utanför den etablerade kärnfamiljsnormen har alltid funnits och som samhälle är jag övertygad om att vi växer av det. På individnivå kan det, bokstavligen, vara en fråga om liv och icke-liv.
Men att upptäcka att man ryckts ifrån sin biologiska mamma utan samtycke eller att bli kontaktad på Facebook av ett sjuttonde halvsyskon, är ett trauma som hade gått att undvika om alla instanser gjort sitt jobb. Trots det lever tusentals vuxna svenskar mitt i den här emotionella stormen, med myndigheternas goda minne.
Det är ett oförlåtligt svek av ett land som alltid berömt sig av att sätta barns behov främst.
Läs fler artiklar av Johanna Frändén och läs fler kulturkrönikor
