Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag satt på en lunch i Paris omgiven av vänner och vänners vänner när jag ställde den obligatoriska frågan till min bordsgranne vad han jobbar med.
– Jag är ledig för vård av anhörig. Jag har just hjälpt min pappa att dö.
Svaret fick på inget sätt samtalet på den slamriga bistron att stanna upp. Samtidigt kändes det som om ett existentiellt paradigmskifte flög genom lokalen.
Hjälpa pappa att dö.
Svårt sjuka människor som inte vill leva längre har i Frankrike rätt att säga nej till livsuppehållande vård och i vissa fall ”sövas djupt tills döden inträder”.
Aktivt assisterad dödshjälp genom tabletter eller injektioner är däremot inte tillåtet.
Men snart lär det bli ändring på det. I maj i år röstade den franska nationalförsamlingen för att godkänna dödshjälp för myndiga medborgare med en allvarlig eller långt gången obotlig sjukdom som orsakar ett svårt fysiskt eller psykiskt lidande.
Den inrikespolitiska instabiliteten har gjort att senatens obligatoriska omröstning i ämnet ännu inte kunnat genomföras. Men den politiska opinionen, både hos beslutsfattarna och den franska allmänheten, är tydligt för en legalisering av det som kommit att kallas ”l’aide à mourir” – hjälp att dö – av anhängarna, och oftare ”assisterat självmord” av de som är emot.
Flera grannländer har redan liknande lagstiftning på plats. Fransmän som vill dö reser sedan länge över gränsen till länder med mer liberala lagar.
Om det nu är liberalism att vara för aktiv dödshjälp. Frågan torde vara nästan omöjlig att placera på en politisk skala.
Debatten i det franska parlamentet höll överlag en värdig ton. De filosofiska referenserna flög runt i kammaren och någon partipiska ven inte. Och ändå är tendensen tydlig.
Hos den nationalistiska högern röstade en stor majoritet, däribland Marine Le Pen, mot lagförslaget att legalisera dödshjälp. I Emmanuel Macrons mittenhöger-rörelse var siffrorna de omvända och i vänsterpartiet Det okuvade Frankrike röstade alla utom en parlamentsledamot för förslaget.
På de båda politiska ytterkanterna finns grupperingar som går på tvärs med det inomparlamentariska läget. Hos extremisthögern framförs argument som hämtade från rasbiologin. På den radikala vänsterkanten åberopas risken att fattiga sjuka fransmän ska pressas att avsluta sitt liv för att inte tära på systemet.
Frågan om dödshjälp är så universell som något ämne kan vara, men i den franska diskussionen anas både det katolska arvet, den revolutionära jämlikhetstanken och det ständigt närvarande existentialistiska tankegodset.
Vilka liv är värda att leva? Vilket ansvar har samhället att göra livets slutskede meningsfullt? Vem har rätt att bestämma över döden?
Landets intellektuella är delade i frågan. 2017 avslutade den franska författaren Anne Bert sitt liv på en klinik i Belgien, efter att hon diagnosticerats med als. I intervjuer veckorna före sin planerade bortgång berättade hon om beslutet att ”dö värdigt”, när hon inte längre kunde äta och tvätta sig själv utan hjälp.
Ett samhälle som hjälper människor att dö är helt enkelt inte detsamma som ett som gör allt medicinskt möjligt för att förlänga livet
På andra planhalvan finns Michel Houellebecq. Frankrikes störste samtida författare har ofta byggt sin litterära värld på solitära och deprimerade män, men motsätter sig dödshjälp av vad han kallar ”uppenbara moraliska skäl”.
Under ett sällsynt deltagande i en tv-debatt i våras fick en ovanligt känslosam Houellebecq ibland stanna upp och torka tårarna.
– Dödshjälp är en civilisatorisk tillbakagång. Man behöver inte vara reaktionär katolik för att tycka att det är fel.
Att äta lunch med någon som just hjälpt sin pappa att dö väcker en rad frågor, som inte nödvändigtvis lämpar sig som konversationsöppnare.
Ett samhälle som hjälper människor att dö är helt enkelt inte detsamma som ett som gör allt medicinskt möjligt för att förlänga livet.
Frågan är om det är ett bättre, friare samhälle, eller bara mer cyniskt.
I Sverige har ämnet länge behandlats som något av ett politiskt tabu. Den folkliga opinionen är för ett legaliserande, men Sveriges läkarförbund säger nej.
Socialdemokraterna slog nyligen fast beslutet att inte utreda frågan.
I takt med att allt fler europeiska länder öppnar för dödshjälp kommer ändå Sveriges riksdag sannolikt behöva ta ställning i frågan. Är våra folkvalda mogna den uppgiften?
Läs också:
Johanna Frändén: Det är enda gången i mitt yrkesliv jag inte lyckats hålla ihop känslorna
