Det var med stigande blodtrycksnivåer som jag tog del av ledarskribenten Annie Croonas svar (Dagens ETC 17/6) på min kolumn i DN (13/6) om adoptions- och spermiedonationsdebatten. Min kritik handlar om de bristande rutiner hos svenska och internationella myndigheter som gjort att barn som kommit till via spermiedonation i vuxen ålder hittat så mycket som trettiotalet halvsyskon.
Enligt Croona är det ”en skev tolkning att spermiedonation per automatik innebär olyckliga barn”. Det låter onekligen som en sanslös slutsats – för egen del fullkomligt främmande – som jag förgäves letar efter stöd för i min text.
Däremot vittnar donatortillblivna – ”barn” är ett problematiskt ord i det här sammanhanget, eftersom det rör sig om vuxna människor – om de emotionella utmaningar som det innebär att upptäcka en lång rad halvsyskon senare i livet. De har därför börjat organisera sig för att uppmärksamma omvärlden på sin situation.
Leontine Olsbjörk och Margaretha Wahlström, båda tillkomna med hjälp av spermiedonation, menar att reglerna kring könscellsdonation i nuvarande utformning inte lever upp till den grundläggande rättigheten enligt FN:s barnkonvention att känna till sitt ursprung (DN 26/3).
Smer, statens medicinsk-etiska råd, gör en liknande bedömning och kräver, tillsammans med övriga etikråd i Norden, att antalet barn per donator begränsas.
Dagens ETC är möjligen ensamma i Sverige om att mena att de donatortillblivnas invändningar i frågor som rör deras egen tillkomst är irrelevanta. Det står dem givetvis fritt. Annie Croona tillskriver mig däremot så många osanna ståndpunkter – flera på tvärs med vad jag argumenterar för – att texten urartar i ett publicistiskt haveri.
Det är förstås ansvarig utgivares kors att bära. Citatet ”Att ha okända syskon via en donator är i sig ett sår” som jag, enligt Dagens ETC, påstås ha skrivit är däremot ett rent fabrikat, som strider mot alla yrkesetiska regler.
Läs fler texter av Johanna Frändén
