Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att komma hem ska helst vara en schlager och i brist på det i alla fall inte ett fiasko.
Första kvartsfinalmötet mot Sporting kom lägligt för Viktor Gyökeres, eftersom han just nu är namnet på alla läppar i London.
Sveriges färske playoff-kung fick förstås några spridda burop när han satte dobbskorna på José Alvalade-arenan i Lissabon på tisdagskvällen, men värre än så var det inte. Gyökeres gjorde bara två säsonger i Sporting, men med 97 mål på 102 matcher tycks supportrarna mest tacksamma över att ha fått vara med på vägen, då han mer eller mindre på egen hand tog klubben till två raka portugisiska ligatitlar.
Under första halvlek i Lissabon hade Arsenal mycket boll, men få riktigt vassa chanser. Sporting fick ett jätteläge redan i sjunde minuten, när Maximiliano Araujo serverades med en fantastisk passning av Ousmane Diomande och dundrade iväg ett skott mot mål, som Arsenals målvakt David Raya tippade i ribban. Arsenals Noni Madueke kvitterade i ribbträffar lika många minuter senare, innan matchen föll in i ett relativt makligt tempo, där gästerna försökte lirka fram ett ledningsmål utan att riktigt sätta livet på spel.
Viktor Gyökeres sensationella målfacit under 2023/2024 och 2024/2025 gick, bisarrt nog, lite grand under radarn i den breda fotbollsvärlden. Svenska landslagssupportrar hade ett helt koppel av offensiva juveler att följa i Premier League och – vad det led – ett allt tyngre landskampsfacit att förhålla sig till.
Efter flytten till Arsenal förra sommaren vilade två frågor på Gyökeres axlar.
Kunde han avgöra viktiga matcher på högsta europanivå?
Skulle hans bli en ledare för Sveriges landslag?
På fråga ett hade jag svarat ”mja” och på den andra ”knappast” fram till alldeles nyligen. Bilden av den tröga starten i Arsenal blurrade svaret på den första frågan. Bilden av ett landslag som sjönk allt längre ner i källaren den andra.
Det finns ett tillfälle från i höstas när Viktor Gyökeres tog emot Guldskon vid Ballon d’or-galan, priset för Europas bäste målgörare. Tacktalet var inget att orda om – fotbollsspelare har ju en tendens att inte lägga så mycket krut på dem – men när eftertexterna rullade stod övriga prisvinnare kvar och samtalade vant med varandra; Galans mittpunkt Ousmane Dembélé, Aitana Bonmatí efter sin tredje raka utmärkelse – hon inledde för övrigt sitt tacktal lite nonchalant med att att hon inte hunnit förbereda något i år och tog det, helt avslappnat, på volley, omgivna av gamla legendarer. Viktor Gyökeres hamnade lite i utkanten på scenen, det blev tydligt att en skyttekung från portugisiska ligan mest var ett provinsiellt inslag i de fina rummen. Han tog inte scenen.
Sen gick två, tre månader och de stora scenerna är Viktor Gyökeres. Landslaget är hans, VM-avancemangets målskörd kom till två tredjedelar på fotbollsskorna från IFK Aspudden.
Bilderna efter 3–2 mot Polen, då Gyökeres på eget bevåg arrangerade en bild med sig själv i förgrunden och tusentals svenska supportrar som gör ”masken” i bakgrunden är redan smått historisk. Inte ens det faktum att han ska ha varumärkesskyddat sitt målfirande (det är ändå 2026 i fotbollsvärlden) ändrar på den saken.
På tisdagen fick Arsenal vänta till första tilläggsminuten innan Kai Havertz stänkte in 0–1 och gav Londonklubben slagläge inför returen nästa vecka.
Första kvartsfinalen mot Sporting var inte så mycket att orda om. Arsenal åker hem med ett bortamål från Sportings erkänt svåra hemmaplan och nästa vecka är man stora favoriter att ta sig till semifinal i Europas finaste fotbollsturnering.
Viktor Gyökeres är fortsatt ensam svensk i förarsätet för att plocka hem både Premier League och Champions League i vår. Han kan kan ladda om med vissheten om att det roliga ligger framför honom.
