Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är lätt att få för sig att en plats på något sätt ska kunna tala efter en massaker. Men mer än något annat minns jag tystnaden dagen efter Frankrikes blodigaste dåd sedan andra världskriget.
Några boende i området stod utanför sina portar och tittade misstänksamt på de riggade tv-kamerorna på andra sidan vägen.
– Jag måste raka av mig mitt skägg, så här kan man inte se ut längre i Frankrike, upprepade en arabisk man med stirrig blick.
En kvinna och hennes dotter i tjugoårsåldern berättade hur de hjälpt skadade medan bårarna åkte skytteltrafik mellan konserthallen och ambulanserna hela natten.
Jag hade bott i staden i tre år och hunnit besöka Bataclan när det svenska hardcore-gänget Refused gjort ett stopp i Paris något år tidigare.
Nu hade 89 personer mördats här under ett par timmar. Vittnesmålen var groteska, nästan omöjliga att ta in när man blickade ut över det förrädiska lugn som lagt sig över kvarteret.
Det hjälpte inte att jag inte sovit en minut den natten. Det är enda gången i mitt yrkesliv jag inte lyckats hålla ihop känslorna.
Paris var, framstod det som morgonen den 14 november 2015, en annan stad från och med nu.
Jag försöker sortera minnena från dagarna som följde. Fotoalbumet i telefonen ger inga ledtrådar. Jag brukar dokumentera min vardag rätt flitigt, men från den 13 november och flera dagar framåt har jag inte tagit en enda bild.
Den koordinerade attacken runtom i Paris, där 130 människor dödades, inträffade i ett land som redan befann sig i undantagstillstånd.
I januari samma år hade två jihadistbröder avrättat tolv människor på Charlie Hebdos redaktion, samtidigt som en tredje tagit livet av fem personer på en judisk matvaruaffär. Sommaren året därpå mördades 86 personer under nationaldagsfirandet på strandpromenaden i Nice.
Så här var det visst att bo i Frankrike: Man kunde bli dödad lite var som helst.
Låt inte rädslan vinna, mässade landets ledare.
Min granne, en infödd parisare med rötter i Marocko, berättade om blickar han aldrig fått tidigare på gatan.
Själv klev jag av tunnelbanan vid ett par tillfällen när män med hans ursprung i dunjackor stora nog att gömma ett bombbälte klev på. Rationaliteten hade inget på paranoian den här hösten.
Utanför livsmedelsbutiken blev handväskan grundligt genomsökt. Att ta sig in på fotbollsmatcher var en lång övning i kroppsvisiteringar och tålamod. Tungt beväpnade gendarmer patrullerade varje gathörn.
Det sägs att återgången till vardagen är den bästa motståndshandlingen mot terror. Restaurangen Le Petit Cambodge slog upp dörrarna på nytt under våren 2016. På en vägg står datumet 13.11.2015 omgivet av femton stjärnor, en för varje liv som släcktes här. Det är det enda spåret från blodbadet.
På Le Carillon mitt emot finns skotthål kvar i bardisken. De syns inte när man tränger sig för att få fram sin beställning i baren efter klockan 23 på helgerna.
Jag vet inte hur det gick till, men på något sätt återgick Paris långsamt till någon slags normalitet. Priset blev högt för många.
”I’m too fucked up” säger en kvinna som överlevde Bataclan
Delar av undantagstillståndet från 2015 har permanentats i nya lagar. Flera planerade attacker ska ha stoppats av fransk polis sedan krigsutbrottet i Gaza.
I ”P3 Dokumentär” berättar de som var på plats om ett trauma som bara fortgår tio år senare. Alldagliga drömmar om att ha ett jobb och bilda familj kommer aldrig att uppfyllas. ”I’m too fucked up” säger en kvinna som överlevde Bataclan.
Det finns förstås lärdomar att dra av terrorism, för att förstå hur den uppstår och bekämpa den.
Det enda människorna kan göra är att försöka börja lita på varandra igen.
Och fortsätta festa.
Terrorattentaten 2015 var en attack på det öppna samhället. Men det var också en skottsalva rakt in i Paris nöjesliv och den lustfyllda dekadensen efter mörkrets inbrott.
En av de mest uppmärksammade kampanjerna veckorna som följde löd: ”Nu fyller vi Paris uteserveringar!”
Det ska bli arton grader varmt i slutet av veckan. Jag tänkte högtidlighålla tioårsmärket med ett glas i den ljumma novemberkvällen.
Läs också:
Johanna Frändén: Unga kvinnor behöver veta om de möter en äkta bokslukare eller en simpel posör
