Spelen i Milano-Cortina håller på att utvecklas till en solskenshistoria med några ovanligt tunga moln vid horisonten.
Damernas Super G får ursäkta, för det var i Milano Ice skating arena i onsdags som luften låg som tätast hittills i OS, inför isdansens sista par i det fria programmet.
Laurence Fournier Beaudry och Guillaume Cizeron har bara åkt tillsammans i tretton månader. Det är en anomali i en sport där många par tävlar tillsammans i över ett decennium innan framgångarna kommer.
Fournier Beaudry var tvungen att hitta en ny partner efter att Nikolaj Sørensen, som också är hennes pojkvän, 2024 anklagades för att ha våldtagit en amerikansk konståkare tolv år tidigare. Sørensen är inte dömd, men avstängd tills vidare. Fournier Beaudry hävdar pojkvännens oskuld.
Hennes OS-partner Guillaume Cizeron har i sin tur hängts ut som ”kontrollerande” och ”krävande” i sin tidigare isdanspartner Gabriella Papadakis självbiografi.
Konståkningsfamiljen framstår ofta som den mest dysfunktionella i vintersportvärlden. Från historien om Nancy Kerrigan och Tonya Harding i Lillehammer 1994 till nutid finns ett pärlband av exempel på minderåriga åkare som dopats på tränarens initiativ, till domare som tagit emot mutor.
Fournier Beaudry och Cizeron har beskrivits som ett ispar med ”mörk energi” efter skandalerna. Åket i onsdags präglades, också inför ett ovant öga, av en alldeles speciell kemi.
Det slog gnistor om det franska isdansparet och det var inte någon klassisk Disney-historia som spelades upp framför oss.
Fransmännen vann med en poängs marginal till det amerikanska paret Madison Chock och Evan Bates. Silvermedaljörerna applåderade högst motvilligt sina konkurrenter.
– Folk gillar berättelsen om oss som någon sorts skurkar, konstaterade Guillaume Cizeron i en guldintervju med L’Equipe.
Det vanligtvis något hurtigare skidskyttet fick sitt eget lilla drama i Italien, när Sturla Holm Lægreid berättade om sin otrohetshistoria efter bronsmedaljen i skidskyttets distanslopp.
Efter ett par timmars förvirring och allmän genans i det norditalienska solskenet kom domen: Det borde han inte ha gjort eftersom det
1) tog fokus från guldmedaljören och lagkamraten Johan-Olav Botn samt att
2) den bedragna kvinnan i fråga inte bett om denna uppmärksamhet
Jag köper de här invändningarna. Men var det inte något alldeles unikt äkta över en OS-medaljör vars tårar inte var av glädje och vars första tankar efter loppet inte gick till mamma, pappa, barnen, tränaren, en död mormor?
Vi vet så lite om idrottares inre liv, utöver det de själva väljer att dela med sig av. Och då handlar det nästan alltid om skadebakslag eller psykisk ohälsa.
Sturla Holm Lægreid är en man med akut hjärtesorg. Han tog inte ens till Instagram för att kurera sin historia. Norrmannen ställde sig i den skärseld som är direktsänd tv och spillde ut sin ångest över att ha bedragit ”sitt livs kärlek”.
Inget hade hänt honom. Han var den som hade felat och nu, enligt en samsynt folkdomstol, gjorde fel igen.
Det var Shakespeare och Papphammar samtidigt.
”Dessa uppriktiga nordbor!” messade en fransk kompis, som en gång fick rådet av sin psykoanalytiker att aldrig berätta om eventuell otrohet för sin partner.
– Så otroligt norskt, menade min lillebror, som bott i Norge och hävdar att den här typen av känsloutspel bara är möjliga just där.
Vi är ju så vana vid de andra OS-berättelserna: Om längdskidåkare, backhoppare och skrinnare som offrar allt det vi andra kallar ett normalt liv för att överträffa sig själva vid ett enda tillfälle under en fyraårscykel.
Det är fascinerande historier som säger något om människans förmåga att pressa sig över alla tänkbara gränser.
Men de är ju inte särskilt mörka. Om vintersporten lider av något är det väl detta; den präktiga inramningen som oundvikligen omger den lilla del av jordens befolkning som växer upp i de mest välmående länderna i det globala nord.
Till skillnad från fotbollen har inga vinter-OS-deltagare gjort resan till Milano från favelan. Inte en enda har lagt grunden för sin guldmedalj under dagliga löpturer till och från skolan i Östafrika.
Sex miljoner fransmän bänkade sig framför isdansen på tv i onsdags. Hur många norrmän som såg herrarnas distansskidskytte vet jag inte, men jag antar i princip alla?
Den första OS-veckan har bjudit på oförställd curling-glädje, svenska längddamer på en helt egen nivå – och ett par exempel på människans lägre instinkter.
Det går i alla fall inte att klaga på dramat.
Läs mer:
Korta svar av Lægreid: ”Stormen går över”
