Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det brukar hävdas att kvinnor inte är lika ekonomiskt riskbenägna som män. Generation Z tycks stå i begrepp att ändra på denna föreställning.
Enligt ”The nordic women report” drömmer 36 procent av de svenska kvinnorna mellan 18 och 29 år om att bli försörjd av en man.
Riskkapitalister och kryptovalutaspekulanter får ursäkta. Det är svårt att föreställa sig en större ekonomisk chansning än att bli hemmafru 2026.
För några år sedan hamnade jag i samspråk med en parisiska i stadens chica västra delar.
Hon hade gett upp sin karriär ”inom finans” när barnen kom. Det var alltför stressigt med två heltidsjobb där man, förutom att sluta avtal, också förväntades festa med kunderna i tid och otid.
”Saknar du jobbet?” undrade jag.
”Jag saknar att tjäna egna pengar”, svarade hon.
Korsklipp till min vän fyrabarnsmamman, undersköterska på ett av Paris större sjukhus, som brukar sova över hos mig när hon jobbar extra. Mellan kvällsskiftet och morgonpasset dagen därpå är det ingen idé att ta t-bana och sen buss till Paris yttersta periferi bara för att få blunda i ett par timmar.
Hon arbetar redan heltid och har en man med bra inkomster. Men hon insisterar på att ha ”lite extra pengar på fickan” (och, misstänker jag, få några minuters egentid då och då).
Det är känslor många kvinnor kan relatera till. En egen ekonomisk buffert ger frihet och jämnar ut spelplanen, som deprimerande ofta har en maskulin tyngdpunkt i heterosexuella relationer.
Hemmafrun är fortfarande en högst förekommande figur i den franska faunan. I min generation hjälper många just nu en åldrande mamma som sliter med höga matpriser och låg pension för att få vardagen att gå ihop.
Både välsituerade finanskvinnor i Parisbourgeoisien och västafrikanska fyrabarnsmödrar i förorten ser värdet i att tjäna egna pengar, även när de landat i olika beslut.
Mot slutet av förra året intervjuade Göteborgs-Posten ett par med flera barn som fastnat i vardagstjafs om vem som bytt flest blöjor och som slutade i att en av dem – gissa vem – sa upp sig från jobbet.
Men det stannar inte där.
”Jag låter honom fatta beslut och det gör mig lugnare, jag kan slappna av och våga vara feminin. Det har i sin tur gjort mig mer attraherad av honom, och vår relation mycket bättre”, säger kvinnan i paret (GP 29/11).
Jag har självklart inga synpunkter på vilka rollspel folk ägnar sig åt medan de försöker lösa livspusslet.
Flera av mina väninnor lever på gränsen till utmattning av att både lönearbeta och ta ledartröjan i hemmet.
Frågan är ändå hur lösningen på kvinnors alla extratimmar av oavlönat hemarbete kan vara ännu mer oavlönat hemarbete?
Det saknas inte analyser av den så kallade hemmafrutrenden, som tycks avhandlas överallt. Det är tjugoåringar som ”söker trygghet, inte utmaningar” och vill finna sin ”inre feminina gudinna”, hellre än att lägga energi på att göra karriär.
Att förlita sig på sin partners inkomst är en av de mest riskabla satsningar man kan göra. Det är att spela på rött eller svart på livsrouletten
Har vi att göra med en flykt från ekorrhjulet, en protest mot samtidens höga prestationskrav, rentav civilisationskritik?
Säkert lite av varje. Men mest är det förstås total galenskap.
Arbeta är något de flesta gör för att få livet att gå ihop i ett ekonomiskt system som det finns goda skäl att ifrågasätta.
Men eftersom ingen revolution tycks vänta runt hörnet och hälften av alla äktenskap spricker vet vi en sak med säkerhet: Att förlita sig på sin partners inkomst är en av de mest riskabla satsningar man kan göra. Det är att spela på rött eller svart på livsrouletten, blunda hårt och hoppas att kulan landar rätt. År efter år.
Man behöver inte vara feminist för att förstå detta, det räcker med lågstadiekunskaper i statistik.
Att vara hemmafru är – förlåt att jag blåser ut doftljuset – att iskallt räkna med att det aldrig dyker upp en ännu mer feminin gudinna som gör anspråk på ens alfahanne.
Varför någon kvinna i den trygghetstörstande generation Z vill utsätta sig för detta livslånga vågspel är ett mysterium.
Läs också:
Johanna Frändén: Vår oförmåga att hålla fokus blir världens undergång
