Den sista timmen var det egentligen aldrig nervöst för de många parisare som dragit på sig PSG-tröjan och åkt till en sportbar i centrum. När slutsignalen ljöd strax före klockan 23 på Parc des Princes några kilometer därifrån vällde de ut på gatorna.
Längs Boulevard de Sébastopol flög caféstolar i luften. Någon hoppade upp på taket på en rullande bil vars förare hade fått den dåliga idén att köra någonstans vid just den här tiden på dygnet. Tusentals människor stormade fram – de har en viss historik av det i Paris – i ett spontant segertåg där atmosfären dallrade mellan eufori och regelrätt upplopp.
PSG är inte ett lag särskilt många fotbollspuritaner gillar, men i Paris är de av förklarliga skäl älskade av många i kraft av sin unika position som ensam storklubb i en jättestad.
Nästa säsong får de faktiskt sällskap av grannklubben Paris FC i Ligue 1. Men nästa säsong känns väldigt lång bort i Paris just nu.
Faktum är att säsongsstarten känns ungefär lika avlägsen. PSG slutade på 15:e plats i den nya gruppspelstabellen i Champions League, och tvingades till playoff-spel mot turneringens överraskning Brest, innan Liverpool väntade i åttondelsfinal. Väl där vände den parisiska säsongen. Ytterligare två engelska motståndare senare är man i sin första Champions League-final sedan 2020, men ja, nu kan också PSG-supportrarna säga det rakt ut: Covid-upplagan av turneringen, som avgjordes utan publik i en slutspelsbubbla i Portugal, räknas nästan inte.
Matchen mot Arsenal ikväll däremot utvecklades till en fransk triumf och faktiskt en ganska bekväm historia efter några nervösa inledande minuter. Arsenal hade ett par giftiga målchanser – Martin Ödegårds skott i början av första halvlek hade kunnat ge gästerna ledningen – men Gianluigi Donnarumma var omutligt i PSG-målet. Han var outstanding.
Matchen kunde förstås inte leva upp till de historiska höjder vi bjudits på av Inter och Barcelona kvällen innan.
”Tur att fotbollen är död”, skrev spanska tidningen Marca då och ironiserade över antagandet att ungdomar har för dåligt tålamod för att se på hela matcher numer, innan man slog fast: ”Barça och Inter bjöd på 210 minuter för att övertyga barn att de ska börja följa fotboll. Remontadas, åter-remontadas, fantastiska mål, enorma räddningar…Länge leve fotbollen.”
Den franska tidningen L’Équipe satte rubriken FA-BU-LEUX och det var lätt att förstå varför. Redan förstamötet i Katalonien var en klassiker, men på något sätt lyckades returen på San Siro överträffa 3–3-matchen förra veckan. Den var fabulös. Ett dubbelmöte som kommer att gå till Champions League-historien som det bästa spektaklet någonsin. En fotbollsmatch för evigheten.
Att Inters supportrar lämnade arenan – om de nu inte är kvar – i ett tillstånd av svåröverträffat lyckorus är självklart. Mindre vanligt är att det förlorande laget, framför allt när man är favorit på förhand, åker hem utan att kunna förebrå sig något. Det fanns helt enkelt inget att ångra. Barcelona släppte in sju (!) mål över två möten med Inter, men bjöd på underhållning som står över all typ av kritik. Inter överträffade sig själva flera gånger om och får gälla som knapp favorit i Champions League-finalen.
Den 31 maj ställs det högoktaniga, machiavelliska och alldeles underbara Inter mot Paris Saint-Germain i München. Inget av lagen kan skryta med att ha någon av världens fem eller knappt ens tio största anfallsnamn i besättningen. Men de har varsin matchvinnande målvakt i Yann Sommer och Gianluigi Donnarumma och det är ingen vild gissning att någon av dem kommer att fälla avgörandet.
Det finns många invändningar mot dagens toppfotboll, men trots det kan vi faktiskt unna oss en sportslig förhoppning som har alla möjligheter att infrias i München: Det kommer att bli en fantastisk drabbning.
