Om det senaste årtiondet lärt oss något om kungligheternas vedermödor är det hur slitigt det är att vara nummer två.
Tronarvingarna skrider fram med högt huvud och blicken fäst i horisonten, medan småsyskonen gifter sig med schamaner, skriver hämndlitteratur eller bråkar öppet med sina föräldrar om titlarna. Jämfört med grannländernas avfällingar tycks Bernadotte nummer två och tre nästan stoiskt lojala med familjen och fosterlandet.
Nyheterna om att prinsessan Madeleine lanserar hudvård och prins Carl Philip loggar sina joggningsturer visar att kungahuset med all önskvärd tydlighet verkar för Sverige i tiden, ty detta är vad svenskar i tidiga medelåldern med säkrad ekonomi ägnar sig åt: Vårda sin hy och träna.
Att försöka lura döden är fyrtioplussarens lott i livet.
Att lura övervakningssamhället lyckas inte ens de kungliga med, trots halvhjärtade försök. Prins Carl Philip hade för all del uppgett ett alias, inte desto mindre blev han en av två miljoner svenskar som fick personuppgifter röjda på nätet i hackerattacken av träningsappen Sportadmin. Trots läckans omfattning ville den folkliga indignationen aldrig riktigt infinna sig. Kanske för att hackergruppen är anonym och vi saknar ett ansikte att rikta vår ilska mot. Förmodligen ännu mer för att det är så här vi tror att vi måste leva våra liv; ständigt uppkopplade, stegvis övervakade och med risk för att hela tiden bli avslöjade.
Det är en tacksam chimär för dem som sitter på den riktiga makten över vår vardag och faktiskt har ganska välkända nunor. Minst tre av dem infann sig på Donald Trumps presidentinstallation i januari. En av dem leder just nu slakten av USA:s offentliga sektor.
Den insikt jag haft svårast att smälta de senaste åren är hur människor i min omgivning fullkomligt älskar att övervakas. De allra flesta hjälper glatt de stora techbolagen att generera inkomster genom att tala om var de befinner sig när och med vem, till algoritmernas stora glädje: Här finns ett helt liv att sälja vidare till annonsörerna. Men också den mest intima relationen, den med oss själva, administreras numer online.
Trots att många känner en vag oro kring grundpremissen – att vi så att säga säljer vår integritet utan att få betalt – accepterar de flesta Silicon Valley-propagandan
Många loggar sin amning, stegräkning, ägglossning och sömn utan att posta på sociala medier, men obrydda om att de delar sitt innersta med tiotusentals företag världen över. Lime technologies, som äger den hackade Sportadmin-appen, säljer vidare information om sajtens kunder – kallade ”our customer heroes” på den färgglada hemsidan – till 922 olika bolag.
Den amerikanska sociologen Shoshana Zuboff menar att vi med vårt beteende online, både det frivilliga och det närmast oundvikliga, ger bort vår egen framtid och i förlängningen våra demokratiska rättigheter till techbaronerna. Efter att ha läst hennes bok ”Övervakningskapitalism” vill man aldrig mer acceptera en cookie, om den inte ligger nybakad framför ögonen.
Men trots att många känner en vag oro kring grundpremissen – att vi så att säga säljer vår integritet utan att få betalt – accepterar de flesta Silicon Valley-propagandan att det bara kan vara på det här sättet. Vill du bokföra hur mycket du tränar måste någon tjäna pengar på det. En annan värld är omöjlig. Till och med för en prins.
Kanske kan man ändå ana en bortre gräns för den digitala massövervakning som miljarder människor deltar i varje dag, dygnet runt. Datavetaren Kasper Karlgren forskar på användandet av olika appar, armband och ringar som mäter ”sömnprestation”, och berättade i veckan för DN att de flesta användare inte sover bättre för att de loggar sin sömn: ”Däremot har de blivit mer stressade och oroade över att de sover mindre än de tänkte sig.”
Allt fler lämnar också de döende dejtningsapparna, desillusionerade och närmast utbrända av försöken att shoppa en partner online.
Det här är dåliga nyheter för techkapitalet. Deras business hotas inte av ett politiskt uppvaknande eller någon folkligt förankrad motståndsrörelse – vi lever ju inte på 1970-talet – utan av vår tids enda riktigt relevanta värdemätare: det egna måendet.
Läs fler artiklar av Johanna Frändén och läs mer om det svenska kungahuset
