Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Året var 2003 och USA hade just invaderat Irak, med stöd av bland annat Storbritannien. Frankrikes president Jacques Chirac vägrade ställa sig bakom kriget, något som orsakade en av de största politiska kriserna mellan västliga allierade i modern tid.
I London luftade Robert Pirès sitt motstånd mot kriget.
– De franska spelarna i Arsenal är stolta över Chiracs ståndpunkt och stöttar honom. Massor med människor är emot det här kriget. Om vi måste sluta spela för att visa att vi är emot kriget, så varför inte, sa den franske Arsenal-mittfältaren i fransk radio.
Senare skickade Londonklubben ut en kommuniké där Robert Pirès förklarade sig: ”Trots min syn på Irak-kriget vill jag vara tydlig med att jag är helt fokuserad på Arsenal och aldrig har sagt att jag skulle vägra spela för klubben som en protest mot kriget.”
Våren 2003 rapporterades det om grupperingar i Arsenals omklädningsrum, som uppkommit på grund av kriget. Laget tränades av Arsène Wenger och hade en lång rad franska stjärnor vid den här tiden.
När tabloiden The Sun krigshetsade som mest publicerade man i tidningen en piltavla för läsarna att klippa ut och kasta dart på. I mitten: Jacques Chirac. Till höger om honom: Robert Pirès.
Uppslaget försågs med rubriken ”Öppna eld mot förrädarna!”.
Det nu veckogamla kriget i Mellanöstern har ännu inte fått samma ringar på vattnet i Europa. Men i Iran är fotbollen den här våren en omistlig opinionsmätare.
Under de folkliga protesterna mot styret i Teheran i januari sjöng supportrar antiregim-sånger under matchen mellan den iranska högstaligans topplag.
Oron växer nu över vad som händer med spelarna vid återkomsten till Iran.
Irans medverkan i sommarens fotbolls-VM för herrar är mycket osäker med tre månader kvar.
I Fifa-turneringen Asiatiska mästerskapen för damer, som pågår i Australien just nu, vägrade de iranska landslagsspelarna att sjunga nationalsången inför matchen mot Sydkorea förra måndagen. Det var en uppenbar – och mycket modig – protest mot den iranska regimen, under invasionens första dygn. Både utanför och på arenan skanderade australiska exiliranier läktarsånger som riktade sig mot ayatollastyret.
I iransk statskontrollerad tv kallades damlandslaget för ”skamlösa förrädare” som ”behöver hanteras”. Fyra dagar senare mötte Iran Australien och den här gången tog spelarna inte bara ton i nationalsången utan höjde unisont handen mot pannan i en militärhälsning. Oron växer nu över vad som händer med spelarna vid återkomsten till Iran.
I torsdags tog Donald Trump emot Inter Miami i Vita huset, efter att Lionel Messi och hans lagkamrater vunnit den nordamerikanska fotbollsligan. Trump inledde sitt tal med att smöra för den argentinske stjärnan och tog sedan tillfället i akt för att hålla en presskonferens om kriget. Medan USA:s president skröt om de påstådda framgångarna i Mellanöstern fick Messi och övriga finna sig i att förvandlas till krigsrekvisita.
Vad man kan befara bara är början på ett storkrig i Mellanöstern börjar splittringarna mellan västländerna att få vaga konturer
I helgen har den den åttafaldige Ballon d’Or-vinnaren fått ta emot massor med kritik för att han applåderade den amerikanske presidentens tal. Jämförelserna med landsmannen Diego Maradona, en livslång kritiker av amerikansk imperialism, har fullkomligt svämmat över i sociala medier.
I vad man kan befara bara är början på ett storkrig i Mellanöstern börjar splittringarna mellan västländerna att få vaga konturer. Till skillnad från 2003 har ingen europeisk regering helhjärtat ställt sig bakom eller aktivt beslutat att delta i de amerikansk-israeliska attackerna på Iran.
Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har däremot tydligt poängterat att invasionen är ett brott mot folkrätten. Den turkiska klubben Eskisehirspors ultras har sedan dess förvandlat sin läktarsång, med återkommande spanska ”Olé!”, till ett stöd för Spaniens vägran att låta USA använda deras militärbaser.
Vi lär kunna räkna med fler oväntade allianser på fotbollsläktarna framöver.
Läs fler texter av Johanna Frändén
