På förhand var det en av de mest svårtippade finalerna i turneringen på evigheter. Det ettriga, högoktaniga Inter kom till final efter att ha snubblat på målsnöret i Serie A, men med Barcelona och Bayern München i sin ficka efter en europavår som slagit alla förväntningar.
– Jag har en jättebra känsla i kroppen, myste tränaren Simone Inzaghi på presskonferensen inför match.
Han ryktas till Saudiarabien i höst, en i raden av högprofilerade tränare som fallit för frestelsen att följa pengarna och blunda för allt det där andra.
Paris Saint-Germain vet allt om det där andra. I femton års tid har de varit den persiska gulfens främsta fanbärare i Europa, med Qatar på tröjan, Qatar i lönekuverten och Qatar som ägare.
Ska man glädja sig lite extra åt något är det väl att det inte var den vräkiga shejkmetoden som tog dem till den finaste stunden i klubbens historia.
Det var sportens mest grundläggande värden som till slut knuffade Paris Saint-Germain över den sista tröskeln till paradiset; ungdomlighet, uppoffring, kollektiv och kreativitet. Och, kanske viktigare än något annat, en stor dos dödsförakt.
Två saker kan förstås existera samtidigt och detta var en kväll då det var lätt att välja glädjen. Den uppvisning som parisarna bjöd fotbollsvärlden på i München är historisk på många sätt. Först och främst för resultatet, den osannolika 5–0-utskåpningen av Inter är den största finalmarginalen i Champions League-historien.
Det var en match som domaren hade barmhärtigheten att blåsa av när matchuret stod på 90 minuter, för ärligt talat, varför dra ut på lidandet för Inter?
Och varför dra ut på firandet, för en klubb och en stad som väntat i 55 år på den här kvällen? De 14 senaste åren har drömmen varit helt realistisk, det senaste fem mer än något en besatthet. Man har haft satsningen och pengarna, man har haft stjärnorna och tränarna. Man har bara saknat en metod som funkar.
Så för ett par år sedan kastade man allt över bord och började om. Satsningen styrdes hux flux om mot fransk talang, superstjärnorna tog nödutgången mot andra destinationer. Man hittade en tränare som med sin orubbliga integritet och kompromisslöshet till slut löste rebusen. Luis Enrique samlade sina kycklingar och påminde dem om det som varje hoppfull sexåring för höra när han eller hon dyker upp på sin första träning: Fotboll är en lagsport.
Det tog nästan femton år att knäcka koden. När PSG till slut gjort det behöver man aldrig mer titta i backspegeln.
Desiré Doué var kvällens obestridliga magiker, först med assist till 1–0-målet, innan han själv dödade all spänning med två egna fullträffar. 19 år gammal anslöt han från Rennes i somras som en del i klubbens nya identitet. Ni har förmodligen hört hans namn under våren, för make till genombrottssäsong får man leta efter.
Men hand upp alla som hade känt igen Senny Mayulu om han gick förbi på gatan.
Han är ett år yngre än Doué, men Mayulu fick ändå tillåtelse att vara uppe extra länge och när han byttes in i den 84:e minuten behövde han bara ett par minuter innan han skojade in 5–0 bakom en tillintetgjord Yann Sommer i Inters mål. Senny Mayulu är född i Seine-Saint-Denis, Frankrikes fattigaste län strax norr om Paris, känt för sin höga koncentration av kriminalitet, framgångsrika rappare och – fotbollstalang.
Man kan lasta PSG för mycket av den moderna fotbollens otyg, men när lördagen den 31 maj sömlöst gled över i söndag gick det lätt att tänka bort allt det dåliga.
Champions League har fått en färsk mästare efter en av de mest spektakulära finalerna i turneringens historia. Det tog nästan femton år att knäcka koden. När PSG till slut gjort det behöver man aldrig mer titta i backspegeln.
”Projektet PSG” har – ibland överdrivet, ofta berättigat – hånats av fotbollens puritaner. Nu är det i hamn och mer än så: Det har stakat ut riktningen för en ny era som bara tagit sin början.
Läs mer: 19-åringens show i PSG:s kross i CL-finalen
