Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Minns ni i höstas, när Sverige trillade allt längre ner i det hål som var Jon Dahl Tomassons häxkrafter?
Hur vi våndades över att en gyllene anfallsgeneration – den mest namnkunniga Sverige haft på över 20 år – var på väg att slarvas bort i en radda av missade mästerskap.
Det var en mörk tid, men nu är den över. Sveriges landslag slog förlagan knappt och återuppstod just före påsk.
Och när den insikten sjunkit in följer nästa: Blågult åker till fotbolls-VM i Nordamerika med en handfull offensiva Premier League-stjärnor vars namn kommer att få fotbollsentusiaster över hela världen att haja till.
Viktor Gyökeres, Arsenal, Alexander Isak, Liverpool, och – om Gud vill – Dejan Kulusevski, Tottenham. Och förstås: Lucas Bergvall, Tottenham, och Anthony Elanga, Newcastle.
Jag ägnade påskhelgen åt tankeexperimentet att hitta ett landslagsanfall som ser individuellt giftigare ut än Sveriges. Självklart finns det ett gäng.
Frankrikes Dembélé, Mbappé och Olise/Etikité/Barcola/Doué ger nästan svindel vid en första anblick.
Spanien har Lamine Yamal, ett argument i sig för att tillhöra favoriterna i turneringen, även om anfallskollegorna Nico Williams, Dani Olmo och Ferran Torres inte är några man skrämmer småbarn med.
Kai Havertz, Florian Wirtz, Jamal Musiala och Leroy Sané får sannolikt alla plats i en startelva för Tyskland.
I England har Harry Kane en given plats längst fram. Thomas Tuchel får laborera med att hitta utrymme för femlingen Saka, Bellingham, Gordon, Rashford och Foden.
Argentina har en 38-årig Lionel Messi och Julián Álvarez tillgängliga.
Norge har Erling Haaland. Brasilien Vinícius Júnior.
Och i Portugal lär stenstoden Cristiano Ronaldo flankeras av bland annat Bernardo Silva och Gonçalo Ramos.
Samtliga anfall ovan är, kan man argumentera, mer samspelta än Sveriges tänkta förstakedja.
Och det går så klart att säga ett och annat om Spurs-svenskarna. Att Dejan Kulusevski har varit borta så länge att han inte ens går att räkna in i truppen. Att Tottenham inte med den bästa vilja går att beskriva som ett topplag i år.
Men det där är bara bakgrundsbrus i vår.
Under tisdagskvällen kliver Viktor Gyökeres ut i kvartsfinalen i Champions League som Arsenals just nu hetaste målskytt, trots uttåget ur FA-cupen i helgen. VM-klar. Den mest gäckande frågan på förhand är om han tänker göra maskgesten om han gör mål på sin förra klubb Sporting.
På onsdag kan Alexander Isak äntligen få några minuter för Liverpool borta mot PSG i samma turnering. Isak har inte spelat en match sedan skadan just före jul. Liverpool är bara femma i Premier League och föll tungt mot Manchester City i FA-cupen i helgen. Paris Saint-Germain är inte heller vad de var förra säsongen. Man har oväntat svårt att distansera sig från Lens i kampen om ligatiteln och saknar en hel del av den grinta som gjorde dem till Europas bästa lag förra året.
Som svensk har man nu den plötsliga lyxen att följa upploppet i de stora ligorna med VM-glasögonen på. Visst minns man knappt hur det känns?
Och Sverige, 38 på senaste Fifa-rankningen, kommer att slå i underläge i sommar.
Veckorna före ett fotbolls-VM liknar inga andra. Svenska högerbackars knärehab rapporteras som nationella angelägenheter. Tänkbara startelvor förhandlas i hundratusentals svenska hushåll.
Man drabbas ofelbart av hybris: Nederländerna, 2026, är väl egentligen inte så märkvärdiga?!
Så där håller man på nu och vänder och vrider på namn och ignorerar konkreta faktum – som att Alexander Isak inte spelat 90 minuter på nästan fyra månader och att Dejan Kulusevski inte ens kan stödja på högerbenet.
Det är en period av underbart självbedrägeri. Den bästa tiden på året.
