”Jag rear ut min själ, allt ska bort”, sjöng Bob hund redan 1998. Det är ungefär så det känns att vara författare 2026.
För två år sedan undertecknade jag, tillsammans med över 1 100 finländska författare, ett öppet brev till litteraturens försvar, för att uttrycka vår oro över bokbranschens framtid i Finland.
En märkbar försämring har att göra med hur strömningstjänsterna (Bookbeat, Storytel och nu senast Spotify) fått författarnas upphovsrättsinkomster att rasa.
Allt färre yrkesförfattare har råd att stanna kvar i branschen
Enligt en inkomstundersökning som genomfördes av Finlands författarförbund och Finlands facklitterära författare år 2022 var ersättningen per bok via strömningstjänster ungefär en femtedel av ersättningen för en såld tryckt bok.
Hittills har inga åtgärder som föreslogs i uppropet tagits i beaktande från politiskt håll. Alla de senaste årtiondenas katastrofala misstag som gjorts inom musikindustrin håller som bäst på att upprepas inom litteraturen.
Samtidigt har Finlands högerregering gjort historiska nedskärningar i kulturen. De påstår att konst är en lyx vi inte har råd med. Att kultursektorn varit vinstinbringande för staten tycks inte spela någon roll, inte heller att nedskärningarna accelererar den likaså historiskt höga arbetslösheten som regeringen lyckats få till stånd genom sina åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.
Ett välkommet förhandlingskort i en bransch där de stora aktörerna länge fått diktera spelreglerna är Äänel, en rättvisare ljudbokstjänst som tiotals finska författare, jag själv medräknad, investerat i. Äänel väntas komma ut på marknaden vid årsskiftet 2026–2027.
I ett litet och avsides land som Finland kommer de flesta konstnärer i vilket fall som helst att fortsätta vara beroende av stipendiesystemet som uppehålls dels med statliga medel, dels av privata fonder. Mindre pengar och färre arbetsplatser inom kulturfältet betyder att allt fler personer söker stipendier, konkurrensen har skjutit i höjden och bistånd kan tilldelas endast några ynka procent av sökanden.
Följaktligen har allt färre yrkesförfattare råd att stanna kvar i branschen. Eller så måste man få intäkter på något annat vis.
Så vad ska en författare ta sig till?
Är man förmögen kan man ju göra som Marcel Proust, vars bokserie ”På spaning efter den tid som flytt” till en början sålde uselt och sågades av kritikerna – han skickade ut en massa gratisexemplar och betalade kritiker för att få boken hyllad i betydelsefulla dagstidningar. Numera anses som bekant boksviten vara en av den västerländska kulturens definitiva stöttepelare.
Är man ung och vacker kan man vända ut och in på yrkesrollen: genom att ge ut en bok kan man få publicitet som kan omsättas till betalda innehållssamarbeten.
Eller så kan man följa rådet en chefredaktör för en damtidning gav på ett seminarium för författare: råkar man ha ett trauma ska man gärna tala öppet om det. Ifall man inte har något eget kanske en förälder eller äldre släkting har ett krigstrauma som går att ta i anspråk och göra till stomme för sitt författar-brand?
Det är inte nya former av självexploatering vi författare behöver, det är rum för sådant man (ännu) inte kan föreställa sig
Själv sålde jag ”product placement”, det vill säga reklamutrymme till företag och privatpersoner för att ha råd att skriva klart min senaste roman ”Huvudperson”.
Det inbringade ungefär två månadslöner, vilket var ungefär två gånger förskottet jag fått några år tidigare, och troligen mer än alla kommande intäkter via strömningstjänster för verket som ljud- och e-bok, så på det viset var jippot ekonomiskt lönsamt.
Dessutom har det medfört att boken fått relativt mycket uppmärksamhet. Det är inte ovidkommande, då det i Finland ges ut cirka 8 000 böcker årligen, av vilka vår största dagstidning Helsingin Sanomat recenserar cirka 300 och den största svenskspråkiga tidningen Hufvudstadsbladet antagligen något färre. Bevakningen av finlandssvenska böcker i svenska tidningar har kallats ”undermålig”.
Att jag kallar mitt tilltag för jippo beror på att reklamen i ”Huvudperson” finns till för att söndra ”den fjärde väggen”. Samtidsdebatten kring författarnas villkor impliceras i berättelsen. Verkligheten strömmar in i fiktionen, och vice versa.
Kan det trots allt finnas en framtid för produktplacering i litteraturen? Varför inte. Allt man kan föreställa sig kan exploateras. Men det är inte nya former av självexploatering vi författare behöver. Det vi behöver är rum för sådant man (ännu) inte kan föreställa sig.
Krav på att som konstnär kunna redogöra för sin konst såväl innan verket är gjort (i hopp om stipendier) som efter att det blivit färdigt (i hopp om mediesynlighet) utgör ett hot såväl mot det konstnärliga arbetet (det finns inget rum för experimenterande och uppfinnande ifall slutresultat ska vara bestämt innan arbetsprocessen kan börja) som dess mottagande (upphovsmakarens egna funderingar inskränker verkets tolkningsmöjligheter).
Konstens frihet minskar nämligen i takt med att konstnärers frihet att ägna sig åt olönsamma konstnärliga experiment minskar.
Antagligen kommer framtidens författare att behöva arbeta allt mer som företagare, vare sig vi vill det eller ej
Ifall man bara ger ut böcker med garanterad efterfrågan riskerar konsten att bli utarmad och homogen. Eftersom det är omöjligt att på förhand säga vilka verk som kan bli omvälvande behövs en kulturpolitik som understödjer kultur som inte redan har erkänts som bra.
Antagligen kommer det i framtiden att utkristallisera sig två huvudtyper av författare: de som har kapital sedan innan, och de som behöver livnära sig på något annat vid sidan av skrivandet.
Och antagligen kommer framtidens författare att behöva arbeta allt mer som företagare och bygga personliga varumärken, vare sig vi vill det eller ej. Arbetssätt flyter över i uttryckssätt.
I ett samhälle där såväl beslutsfattare som konsumenter visar både med ord och med gärningar hur djupt de avskyr konst, förblir det konstnärens uppgift att värna konsten för dess egen skull, tyst och i hemlighet.
En välvillig läsare är värd tusen strömningtjänstbeställningar
Bortom reklamjippo och kulturdebatt försöker jag i ”Huvudperson” nå något utanför det fattbara, utanför språket, kanske det är Gud. Pendlandet mellan ironi och uppriktighet speglar min uppfattning av livet som för evigt ofärdigt, ambivalent. Till min stora glädje har boken hyllats i finska dagstidningar utan att jag behövt betala kritikerna.
”Boken må vara byggd av floskler staplade som plockepinn, men i luftfickorna anas en respekt för den verkliga smärta och längtan efter mening som får människor att skapa den sortens skraltiga byggen”, skriver Ylva Perera i HBL.
En välvillig läsare är värd tusen prenumerationer på en strömningstjänst.
Jag tänker fortsätta tro på konsten som något metafysiskt som uppstår i luckan mellan det som finns och inte finns, det som behagar och det som stör, det som passar och inte passar in. Människosjälen är omöjlig att avbilda uttömmande. Därför är det värt att försöka.
Att göra konst är fundamentalt något annat än ett jobb inom de ”kreativa branscherna”, något annat än att göra layout för en brand manual, lattekonst eller reklamfilm. Att se konst endast som en form av content är som att påstå att en kyrka bara är en särskild sorts konsertsal.
Av alla marknadsföringsknep är konstnärens död troligen det mest effektiva.
Vi behöver något mer än marknadsföring för att vilja leva.
Johannes Ekholm
Johannes Ekholm är en finländsk författare, dramatiker och grafisk formgivare född 1984 i Helsingfors. Hans debutroman ”Kärlek, liksom” gavs ut 2016. Sedan dess har han gett ut romanerna ”Planet fun fun” (2020), ”Karmakoma” (2022) och ”Huvudperson” (2025). Han har även skrivit pjäserna ”Kaspar Hauser” (2014) och ”Wunderkinder” (2016).
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här
