När medelålders män ska förklara varför de älskar hårdrock i bokform blir resultatet nästan alltid förödande fånigt.
Företagsanalytikerna Hans-Olov Öberg och Pär-Jörgen Pärsons ”Heavy Metal Management” är en bok för er som undrar om det går att förena ledarskap med att rocka. Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro släppte förra året antologin ”Hårdrock, frihet, uppror” där ett gäng kapitalistkonsulter argumenterade för att headbanging går hand i hand med att vilja montera ned välfärden.
Båda för mest tankarna till min butikschef på Ica som stolt förkunnade att han ”alltid varit något av en hårdrockare”. Tillsammans med andra franchisetagare vallfärdade han årligen till Sweden Rock-festivalen för att dricka campingöl vid husvagnen, se på Sabaton och drömma sig tillbaka till när Siewert Öholm på knagglig svengelska sa ”we are satans people”. Den enda gång män fick känna sig lite farliga i Sossesverige.
Denna litterära genre är, kort och gott, exakt allt det braksvenniga jag – som älskar metal – hatar med hårdrockare. I grund och botten handlar aversionen om ett obegripligt underdogperspektiv. Trots att vi talar om en av världens kommersiellt mest framgångsrika musikgenrer upplever man att det finns något som måste försvaras.
Vi fattar. Du gillade, precis som alla tolvåringar, Iron Maiden och Judas Priest.
Vis av den erfarenheten tar jag mig an trendige tyske sociologen Hartmut Rosas ”Monstervrål och änglasång”. Ett försök att med akademiska verktyg förklara vad som gör att man älskar tuff rockmusik.
Att, likt Rosa, vara fostrad av ”andligt esoteriskt mycket stränga föräldrar”, är i sammanhanget inte nödvändigtvis ett minus. Men tyvärr lägger det också ett Joel Halldorfskt kristet trivselfilter över analysen. Heavy metal handlar nämligen, enligt vår tyske sociolog, om transcendentala upplevelser. Det är sjungande änglar (finska Nightwish) och vrålande demoner (polska Behemoth).
Redan här kan jag konstatera att han, i likhet med sina författarbröder, har en generiskt usel musiksmak.
”Heavy metal släpper oavbrutet lös monstren”, påstår sociologen med en gullig uppriktighet som är klart lämplig när man skriver om Ronnie James Dio. Detta är trots allt masskultur som främst kan liknas med en evig inre strid mellan en väldigt häftig och en extremt fjantig varg. Där ett fullt normalt beteende är att brista ut i krigshymner.
Den balansakten ger såklart totalitära avarter. Men nazismproblem inom black metal intresserar inte sociologen nämnvärt. Det här är, trots allt, mest en ganska töntig killes försvarstal för det som får honom att känna sig tuff.
Rosa beskriver därför ljudet av heavy metal som en transcenderande navelsträng till självaste livet skapad av trummor och bas. Man blir jordad i universum och vågar utsätta sig för den existentiella avgrunden – stora ord för att lyssna på, typ, kristna hårdrocksbandet Stryper.
Hårdrocksälskaren svarar med helkroppsgåshud, headbanging och vad författaren kallar att göra ”pommesgaffeln” med fingrarna.
Detta är vad Rosa beskriver som att uppleva resonans – att träda in i relation med världen. Hans teoretiska bidrag till sociologin. En sorts sakral tillhörighet med världsalltet. Eller vad jag, som vet vad som är coolt, skulle kalla att få feeling.
Allt detta vore acceptabelt om inte ”Monstervrål och Änglasång” också vore ännu ett försvarstal för hårdrock ingen egentligen efterfrågar 2025.
Ni kanske tror att det bara är dumma människor som älskar hård musik? Nejdå, förklarar författaren. Många på Tysklands elitutbildningar är metalheads. Hårdrockare är också både glada och fredliga. Black Sabbaths lyrik – framförd av Ozzy Osbourne, en man som enligt legenden snortat allt inklusive myror – jämförs med poeten Charles Baudelaires diktverk.
Visste ni läsare att det finns stora likheter mellan klassisk musik och metal? Ja, Hartmut. Exakt alla visste det.
Det är lätt att applådera Ejeby förlags ambition. Att översätta en tysk sociologs rocktankar är en inspirerande sak att göra i tider då sakprosan krisar.
Men ingen som är true metal har ett behov av att förklara varför.
Läs mer om musik och andra texter av Johannes Klenell.
