Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En vän hörde av sig i vår gruppchat för en tid sedan. Han var rejält bekymrad som förälder. Dottern, som går på högstadiet, hade bett honom skriva under ett upprop för att hennes bästa väns pojkvän skulle få stanna i Sverige. En högstadieelev som skulle utvisas.
”Jag hade inte hjärta att berätta sanningen för henne. Att inga namnunderskrifter i världen kommer hjälpa mot det rådande politiska klimatet”, sa han.
”Ska jag ge mitt barn den bilden av vårt samhälle?”
Samtalet har spökat i mitt huvud ända sedan det hände. För det är verkligen inte första gången vi läser om liknande händelser. Barn och tonåringar som vädjar om att deras klasskamrater ska få stanna och möts av en kall hand.
Det kan inte beskrivas som annat än ett trauma.
I veckan rapporterade SVT om en 18-årig gymnasieelev i Värmland som levt i Sverige sedan hon var åtta – strax före jullovet kom beskedet att hon ska utvisas till Irak.
Samma julhelg bestämde sig högerinflueraren Henrik Jönsson för att gå till attack mot Svenska kyrkan på sociala medier. Den borgerlige youtubaren påstår sig ha besökt julottan och prästen hade då haft mage att predika om klimatkrisen och att man måste ”stötta barn som far illa i krig”.
”Förtjänar vi inte en enda sekunds respit från er jävla ideologifostran?” rasar han.
Jönssons inlägg har i skrivande stund gillats av 12 000 Facebookkonton.
Det handlar inte om kristen tro – utan om att underminera budskapet om medmänsklig solidaritet med anklagelser om vänsterpolitisering
Om youtubaren ens var på julotta? Ingen aning. Enda bildbeviset är att han, högst medveten om sin målgrupp och vad de hatar, promptat fram en AI-bild på en svart kvinnlig präst med regnbågsstola. Vilket väl får sägas vara en ormtjusarflöjt snarare än en hundvissla för alla rasande glöggstinna dårar som följer Jönsson på sociala medier.
Det här handlar givetvis inte om kristen tro – utan om att underminera budskapet om medmänsklig solidaritet med anklagelser om vänsterpolitisering.
Bara då finns logik i aversionen mot det man kallar ”snällism” – ett ord som alltså inte hör hemma i vare sig kyrkan eller en svensk julafton längre.
I en efterföljande video förklarar Jönsson, själv prästson, med darr på rösten att kristendom inte är att ”ha rätt åsikter” utan om ödmjukheten inför sin egen ofullkomlighet.
Lukasevangeliets och dess barmhärtige samarier kanske har invändningar mot mannen som med en Youtubekanal säger sig kunna skrämma SVT, men vad vet jag?
Jönssons utspel fick mig att tänka på min granne Lennart i min värmländska hemby. Han gick bort strax före jul. Lennart var missionsförbundare. En kristen man. Säkert inte på något vis fullkomlig. Gården var full med skrot han samlat på sig genom åren.
Men vad han och hans hustru Rosmarie gjorde där i Fryksdalen var något enormt.
De hade ett brinnande engagemang i Amnesty, för tredje världen och de hjälpte ständigt människor på flykt.
I byn fanns därför ett ständigt flöde av människor från Chile, Nicaragua, Iran, Eritrea, Syrien, Nigeria, Afghanistan.
Familjen hjälpte till med pappersarbete, bostäder, jobb, fristäder. Ett livslångt kall för Lennart. Han, som tog emot centralamerikanska barnsoldater på sin gård, hade aldrig tvekat när det kom till att stötta de som far illa i krig. Min mor berättade att hans begravning var full med folk. Valet mellan Lennarts genuina och Henriks kulturkrigande kristendom är för mig ganska enkelt.
För när medmänskligheten politiseras – då blir också konsekvensen ett samhälle där en generation unga tvingas vänja sig vid traumat när någon på klassfotot bara försvinner.
Ett Sverige där ens klasskamrat, kompis eller pojkvän plötsligt kan slitas upp med rötterna och skickas till ett främmande land.
Där våra unga alldeles för tidigt får lära sig att makthavarna helt enkelt inte bryr sig och där budskapet är att inte heller de borde göra det.
Läs fler texter av Johannes Klenell.















