Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vi måste först och främst betona en sak. Låt den som aldrig sömndrucket bodyslammat sitt sängbord och en spegel kasta första stenen. För det var alltså exakt vad Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hade gjort när han häromdagen visade upp sig i Jerusalem med ett plåster i pannan.
Berättelsen svällde och fick vingar. Först hade partiledaren, enligt sin pressavdelning, bara halkat. Sedan fick han feeling.
Åkesson hade haft en mardröm – och den hade blivit ”väldigt, väldigt verklig”. Han jagades av en okänd man och skulle söka skydd i en buske med resultatet att Åkesson flög in i sängbordet och vaknade blodig. En typisk ”sängkammarskada”. Vi har alla varit där.
Vanligtvis bleknar drömmar till ingenting ju längre tid som gått sedan man vaknat. I stället tog Åkessons nattliga förövare allt fastare form när sölvesborgaren mötte Expressens reporter i Israel
Partiledarens mardröm utvecklades sedan tvärtemot hur minnet brukar fungera. Vanligtvis bleknar drömmar till ingenting ju längre tid som gått sedan man vaknat. I stället tog Åkessons nattliga förövare allt fastare form när sölvesborgaren mötte Expressens reporter i Israel.
”Han var en man som kom från den här delen av världen. Han gillade inte vare sig svenskar, sverigedemokrater eller västerlänningar eller judar för den delen. Han var väldigt antisemitisk.”
Och hur visste Åkesson det? Jo: ”han ropade saker jag inte förstod på ett utländskt språk.” Av det kunde sverigedemokraten dra slutsatsen att det handlade om ”en väldigt aggressiv islamist av något slag”.
Sällan har det väl skett en mer sverigedemokratisk skada i tjänsten än när ledaren slår sig fördärvad flyendes från invandrare i sömnen. För att han inte begrep vad mannen sa men tyckte det lät aggressivt.
Inte ens i sitt undermedvetna kan Åkesson få ro från sin främlingsfientlighet.
I filmen ”Inception” är drömvärlden som en lök. Du tar dig djupare och djupare ned i lagren, som vecklar ut sig likt nya världar inuti världar. Leonardo DiCaprio spelar en agent som kan ta sig in i andra människors drömmar och på så vis stjäla deras hemligheter. Men det sker inte utan faror. Man kan fastna, förlora sig i den andres dröm och inte hitta tillbaka till sin egen verklighet.
Bilden av hur en Expressenreporter intervjuar Åkesson om hur han jagas av mörkhyade onda män i sina drömmar är så talande för vår politiska samtid, där oro baserad på verklighet värderas lika högt som rena hjärnspöken.
Overklighetskänslorna i det var ingenting mot vad som komma skulle.
Sverigedemokraten stod nämligen kort därefter och påstod att hans eget parti – bildat av vit makt-rörelsen och olika nazistgrupperingar – grundades i en tid när antisemitism var ett marginellt fenomen i Sverige. Alltså innan invandrarna kom.
Från en talarstol i Jerusalem – på Förintelsens minnesdag.
Jag och Jimmie Åkesson är lika gamla. Alla i min generation minns vilket parti Sverigedemokraterna var när han blev medlem. De var killarna med våldskapital, som med rakade huvuden och bomberjackor gick heilande på våra gator. De var också de små kostymklädda männen som syntes i bakgrunden och som alla sa var de verkligt farliga. De med ambitioner. Som räknade ut att om man inriktade sig på rasism mot muslimer skulle världen glömma att se nazismen. Oavsett hur många i partiet som fram till i dag avslöjas med dessa åsikter.
Vi minns för det här var 1990-talet och våra tonår, inte forntiden. Som partiledaren nu skamlöst står och påstår aldrig har hänt.
Så när Åkesson står där i Israel och – utan att bli speciellt emotsagd – skriver om historien såväl om hur han snubblat och slagit sig som om själva Sverige. Med ungefär samma berättelse om hur skulden ligger hos onda invaderande muslimer.
Då börjar verkligheten liksom rämna.
Det är som om ”Inception”-regissören Christopher Nolan börjat göra pursvensk Åsa-Nisse-film och satt mig i huvudrollen.
Kanske är det jag som befinner mig inuti den slumrande sverigedemokratens huvud och inte hittar ut. Det skulle förklara väldigt mycket.
Läs fler texter av Johannes Klenell.
