Det viktiga med en roman är som bekant inte dess vad, utan dess hur. Det avgörande är inte ämnets förmenta angelägenhet, om det är aktuellt eller daterat, utan precisionen och intensiteten i språkarbetet med vilket det tas om hand. Det centrala är omsorgen om miljöer, föremål och människor.
I John Nilssons roman ”Rathaus Neukölln” förblir den omsorgen alltför outvecklad. Boken gestaltar en ung svensk man i Berlin som driver runt, festar och har sex med andra unga svenskar och skandinaver. Droger och drogkonsumtion står i centrum. Sugrör klipps av, kreditkort dras fram och tandkött gnuggas, men skildringen framstår oftare som ett spel med igenkännbara tecken än som ett försök att tränga djupt in i verkliga erfarenheter. Mdma, kokain och ketamin nämns, men vad skillnaderna mellan att trippa på dessa tre substanser faktiskt består i blir vi aldrig riktigt varse. Inte heller ges vi något ordentligt tillträde till den stad och de stadsdelar vars konturer romanen ringar in. Namn på barer, kända nattklubbar och gator anges, men mycket sällan får vi stanna kvar i det som döljs bakom namnen.
”Rathaus Neukölln” gör visserligen inte anspråk på att vara en naturalistisk roman. Här är det inte de yttre miljöerna som sådana som fokuseras, utan sättet på vilket jagberättaren filtrerar dessa miljöer i sitt härjade medvetande samtidigt som han planlöst rör sig igenom dem. Men de hade ändå kunnat synliggöras mer. De många namnen väcker frågor och förväntningar. Hur ser det ut på Weserstrasse? Hur doftar det på Klunkerkranich?
Ett annat problem är den ominösa stämningen. Berättaren är på drift i Berlin och på drift i sitt eget liv. Läsaren förnimmer ett ständigt tilltagande mörker hos honom. Det markeras redan i öppningsmeningens ”Något närmar sig.” Men vad detta ”något”, denna kommande händelse, ja detta mörker, faktiskt består i blir aldrig riktigt utforskat. Det antyds att huvudpersonen är gränslös och gör sig skyldig till gränslösa handlingar, men vi får inte riktigt möta honom i denna gränslöshet. Vi tillåts inte bli kvar med honom där. Romanen gestikulerar mot det som befinner sig bortom gränsen – bortom lagen, bortom förnuftet, bortom moralen – men håller oss samtidigt på visst avstånd från gränsens skuggsida. Vi får inte erfara vansinnet inifrån.
John Nilsson är ingen obegåvad författare. Mörkret, det mänskliga, finns hos honom och i hans skrivande. Men han hade behövt ta hand om det med större tålamod.
Läs fler texter av Gabriel Itkes-Sznap och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
