Jag ska börja med något riktigt tråkigt. Något som finns överallt i den moderna världen och vars pris bara vissa typer av pappor är experter på. Ni vet, de som tittar ner i appen och utbrister: ”kör tvättmaskinen i natt, då är det gratis!” Någon kanske redan har gissat? Ja, precis, elektriciteten. Förutom samtal om metoder för användning av skavsårsplåster eller oironiskt festsnack om bolåneräntor vet jag inget tristare. Men vi måste ändå börja med elen.
83 år efter att Elin Wägner varnade för herraväldestanken – att den moderna, maskinburna civilisationen lägger allt större delar av jorden under sig, försöker tvinga markerna, haven, djuren, arbetskraften, att lyda och leverera, på samma sätt som patriarkatet har kuvat och kuvar – befinner vi oss nu i en tid när en och samma lösning på den globala upphettningen propageras från höger till vänster, från pol till pol. Lösningen stavas elektrifiering. Bara hela apparaten går på el, kommer allt att bli så bra. Få tänker på att nästan all el i länder som Indien, Israel, Sydafrika, är ett resultat av eldningen av fossila bränslen.
Elin Wägner hade haft en grundläggande invändning mot el som lösning på energiproblemet – och här citerar jag ur hennes bok ”Väckarklocka” från 1941: ”Människan har att handskas med en känslig, finstämd, levande enhet. Människans hälsa går tillbaka till jordens, hon kan inte göra sig kvitt det sammanhanget hur hon än bär sig åt.”
Det vill säga: visst kan det vara bra med elektriska bilar i stället för brummande fossilåk, men frågan om överlevnaden på Tellus är så mycket större. Den handlar om hela planeten, hela mänskligheten, hela matproduktionen, hela matjorden. Inte bara elmätaren.
Nyligen lyssnade jag på Uppsalaprofessorn Brett Christophers – kulturgeograf och författare till boken ”The price is wrong. Why capitalism won’t save the planet (Verso 2024). – som presenterade livsviktig men ack så marginaliserad forskning om hur biosfärens uppvärmning eldas på av felaktig prissättning. Det gängse svaret på varför fossilbränslena ännu dominerar – trots lovsången till förnybart – stavas inte pengar, förklarade Brett Christophers. Sol och vind har tack vare Kinas storskaliga produktion nu blivit billigt, lyder en allmänt förekommande hållning. Bromsklossarna antas i stället handla om politik och byråkrati. Men, visar Christophers, om man tittar närmare på pengaflödena framträder en helt annan sanning.
Nästan alla världens länder har lagt ansvaret för utbyggnaden av sol och el på staten. Nej, jag bara skoja. På privata företag, såklart. Det är marknaden som ska lösa omställningen och därmed rädda mänskligheten. Så, vad gör ett företag? Investerar, för att gå med vinst. Det vill säga: stoppar in kapital. Projekterar. Grejar. Får till sin vara. Säljer den.
Hur mycket vinst genererar varan el från en solcellspark eller vindpark som man byggt och äger? Omkring 5–8 procent under hela sin livscykel, enligt Brett Christophers.
Hur mycket vinst kan man kamma hem på att ta upp kol, olja, gas och sälja den som vara? Åtminstone femton procent.
Vad hjälper en oljefond på en miljon per capita när man ligger sex meter under leran?
Vi har alltså att göra med en värld där det år 2024 går att tjäna avsevärt mycket mer pengar på att sälja kol, olja och gas – som till stora delar eldas upp för att göra just el – än vad energibolagen kan räkna in om de satsar på elproduktion från vind och sol. Det är med andra ord betydligt mer lönsamt för energijättarna att förstöra vårt enda hem i universum för oöverskådlig framtid, än att inte göra det.
Här är vi alltså, 83 år efter att Wägners varnande tankebok ”Väckarklocka” kom ut, i den pikanta situationen där några få besuttna inte kan sluta utvinna och sälja fossila bränslen. Inte för att de nödvändigtvis är onda, utan för att det skulle göra för ont i deras ekonomiska själar att frivilligt avsäga sig denna vinstmaskin. Det gynnar somliga att fortsätta, in i galenskapen, att hetta upp vårt enda, känsliga gemensamma hem.
Att pumpa, gräva och pressa fram urgamla fossiliserade löv och plankton ur jordskorpan måste – för att världen ska ha en chans att överleva – bli en dålig affärsmodell. Men räcker fokus på pengarna för att säkra en dräglig framtid på planeten? Nej, skulle Elin Wägner ha sagt.
”Pengar kan inte ersätta korallrev och glaciärer; de är ojämförbara storheter”, skriver Nina Björk i sin nyutkomna bok ”Medan vi lever”. Nina Björk är på många sätt en arvtagare till Elin Wägner i sin kombination av feministisk analys, civilisationskritik och villigheten att dra moraliska slutsatser utifrån samtiden.
Pengar använder vi som en symbol när vi handlar, men vi glömmer bort att allt inte har samma värde. Vi tror att en älv, med hela dess liv och betydelser, är utbytbar mot si och så många timmars elbilsladdning. Vi tror att hundra gammeltallar på en solig höjd kan sågas ner, kan bytas rakt av mot säg, tjugotusen pappemballage för Muminmuggar.
När allt jordiskt – skogar, vatten, människor, djur – till varje pris ska pressas igenom maskineriet för att maximera och optimera vinsten, då trumfar pengarna varje annat intresse – som att förebygga skyfall och jordskred.
Vad hjälper en oljefond på en miljon per capita när man ligger sex meter under leran?
När Elin Wägner med det storskaliga kriget som fond i fyrtiotalets början talade om ”den ångestjagade tid av permanenta katastrofer som vi lever i”, är det som om orden var en flaskpost till vår tid, med Ukraina, Israel, Hamas, orkanerna, skogsbränderna, fossilbränslebaronerna.
Elin Wägner riktade sin kritik mot själva människocentreringen, det vi i dag kallar antropocentrismen: att en enda art, vår egen, placerar sig högst upp i pyramiden.
Numera, när det för politiska ledare från höger till vänster blivit självklart att värna den ekonomiska tillväxten som måttstocken för all jordisk blomstring – i en tid när Sveriges regering anser det vara en mänsklig rättighet att vara rik, där det är viktigare att ömma för excelnärda kontoexerciser än fjällnära skog – har antropocentrismen och tillväxtdyrkan tvinnats samman till en och samma tråd som tros kunna bära hela samhället och naturen.
Vi tog Volvon blyfri 95 till Högbo norr om Sandviken, där man sprutade konstsnö, körde ut med traktor och pistade med pistmaskin – även de fossildrivna
Hade Elin Wägner en poäng när hon lyfte fram ”Kvinnan” som motstånd och alternativ till ”Mannens” erövringstanke? Ja, om vi tänker på det inte i form av biologi utan världsbilder, ideologi, sätt att vara med varandra och med naturen. Det finns ett tydlig, globalt förekommande samband – belagt av samhällsvetare – mellan förnekelse av klimatproblemen, hierarkisk samhällssyn, högerextremism och maskulinitet. En fossildyrkande manlig maskinkult, där styrka, misogyni, förringande av klimatvetenskap och politiska löften om sänkta priser vid pump hänger samman med viljan till murar och gränskontroller. Mönstret syns från Mar-a-lago till Mariupols ödeläggare.
Elin Wägner var en ekofeministisk och antikolonial pionjär. Den välvilliga läsningen av henne, som jag tror är den rätta, är att tänka på hennes övertygelser som en djupt rotad vördnad för vad vi kan kalla den planetära integriteten. Att människor måste vårda denna plats i världsrymden som vi inte fått i gåva, men där gåvan är att ha fått en tid till låns i ett myller av liv.
Ett konkret exempel kan vi hitta i en verksamhet som pågick under Elin Wägners livstid: dränering av våtmarker för att öka produktionen. Ett övertramp i Elin Wägners ögon, eftersom våtmarkerna hade rätt att finnas. En människa kan inte bara utan vidare klampa in och styra och ställa som hon vill. I dag vet vi, att läckande koldioxid från utdikade våtmarker dessutom är en kolbomb, forskare har visat att många ton växthusgaser skulle kunna ”stängas in” om vi lät vattnet komma tillbaka. Återställ Våtmarker kunde mycket väl ha hetat Återkalla Elin Wägner.
Ett halvt sekel efter att ”Väckarklocka” gavs ut – på 1990-talet – växte jag upp som tävlingslängdskidåkare i en industriell småstad längs Norrlandskusten. I Gävle märktes redan då hur snötillgången minskade. Vi tog Volvon blyfri 95 till Högbo norr om Sandviken, där man sprutade konstsnö, körde ut med traktor och pistade med pistmaskin – även de fossildrivna. Snöremsan var några kilometer lång. Ett gulvitt band av artificiellt vitt i ett brungrönt landskap. Man körde varv efter varv.
Senare lärde jag mig, inte i skolan men genom läsning, vad bensinen och dieseln som Volvon och de andra maskinerna tankades med var för något, vad den betydde, vad den kom ifrån och vad den gjorde med världen, med oss, med framtiden. Jag upptäckte de ekologiska idéernas historia. Gång på gång återkom en och samma referens. Hos Sverker Sörlin, hos Kerstin Ekman och hos Birger Schalug – ”Väckarklocka”.
Så läste jag boken, det var våren 2009. Framförallt sista kapitlet, ”Molnfödelse”, ryckte tag i mig. I det återger Elin Wägner en sammankomst där samtalet ledde in på frågan om ökad levnadsstandard med minskade resurser. I princip: en vision om nedväxt. Detta var de centrala, mänskliga behoven, menade gruppen: gott vatten, bröd, säd från friska jordar, varken försurade eller övergödda. Mjölk, grönsaker och kött från närbelägna gårdar. Minimistandard för arbetare inom livsmedelsförsörjningen. Tystnad och ren luft. God bostad och möjlighet att leva enligt solens och naturens rytm. Och det viktigaste: något att leva för.
Elin Wägner skrev: ”Tar man bort krumelurerna så har vi egentligen gjort upp programmet för en funktionalistisk fattigdom. Och tänk hur underligt det ändå är att vi kommit fram till den. Hur så? Jo, här sitter vi under brinnande krig och drömmer fram den enda levnadsform som går att förena med fred. Ingen fred utan enkelhet har en engelsk lord sagt, och händelsevis kan jag helt ansluta mig till honom.”
Läs mer:
Jonas Gren: Att sluta med internet är ett av mitt livs bästa beslut