Filosofen och djurälskaren Jonna Bornemark har ett nytt projekt på gång. Hon kallar det ”Vrida världen”, en undersökning i form av en bokserie där hon vill undersöka hur vi kan vidga vår förståelse av vad som är verkligt och viktigt, få oss att ifrågasätta våra idéer om världen och oss själva. Den första boken, ”De levande”, handlar om djur och människor och hur vi kan förhålla oss till varandra.
Stall Källtorp ligger i slutet av en slingrande skogsväg av grus, någonstans mellan Huddinge och Tullinge, lagom nära Jonna Bornemarks hem. Det är en kylig och solig aprilmorgon. Klädd i stallkläder står Jonna Bornemark och väntar på parkeringen. I sin famn har hon hunden Matteo, som brukar få följa med till stallet där hon är ungefär fem dagar i veckan för att umgås med och träna hästen Kaja.
Planen är att vi ska hämta Kaja, som är där ute någonstans, och sätta oss på en vårgrönskande äng för att göra intervjun. Jonna Bornemark busvisslar och ropar Kajas namn. Ingen häst syns till.
– Hon brukar alltid komma, men jag brukar inte vara här den här tiden, så jag vet inte vad hon gör nu, säger Jonna Bornemark och leder oss allt längre in i terrängen.
Det är i sig talande för deras relation och för Jonna Bornemarks generella förhållningssätt till djur. Kaja är en egen individ, en brun Kigermustang, som lever sitt eget liv, och det är precis som det ska vara. Ännu en busvissling. Fortfarande ingen häst.
Men så kort efter den tredje busvisslingen, när vi tagit oss över staketet in till hagen, kommer Kaja galopperandes rakt mot Jonna Bornemark. Det är, hur klichéartat det än låter, som i en film, med solens glittrande ljus mellan trädgrenarna som strålkastare över dem båda, lyckligt förenade igen.
Människans relation till djur och natur hade framför allt intresserat Jonna Bornemark privat, tills hon insåg att inte många filosofer funderat på frågor om hur vi människor skulle kunna ha en annan sorts relation till djuren och naturen.
– Nu pågår det till exempel diskussioner om hästdressyr och blåa tungor. Vi pratar om ”the happy athlete” i hästsammanhang. Men är det sant? Eller är det självbedrägeri? Lurar vi oss själva att tro att hästarna tycker att det här är kul? Vad händer om jag jobbar utifrån vad hästen vill, snarare än utifrån någon sorts hot om våld?
Jonna Bornemark är disputerad i teoretisk filosofi och arbetar på Centrum för praktisk kunskap, vilket gett henne ett stort intresse för praktiker. Det märks i hur hon resonerar när vi talar om att vrida världen. Hon kommer också från en politiskt intresserad familj, det har alltid funnits nära till hands att para politik med filosofi. Men hon vill inte vara i den rent politiska världen på grund av allt rävspel som finns där, säger hon.
– Jag tycker om sanningen. Att säga som det är. Och jag är ganska dålig på att spela spel. Men ibland pratar jag om att påverkan är som att knuffa på en snöboll. Jag är ju professor och har möjlighet att skriva böcker som kan nå ut, men åt vilket håll ska jag knuffa snöbollen? Åt vilket håll tycker jag att den här kulturen bör röra sig?
På omslaget till ”Vrida världen” ser man Jonna Bornemarks ansikte i närbild under vattenytan, omringad av mörtar, simmandes tillsammans. En sommar för fem år sedan låg Jonna Bornemark med sina barn på bryggan vid deras badsjö och upptäckte att det fanns mörtar i vattnet. De började fundera på hur det är att vara fisk. Hur funkar stimmet? Det ville de ta reda på, utan att använda fiskespön, eftersom de visste att fiskar har smärtreceptorer runt munnen.
Jonna Bornemark avbryter sig själv, tittar upp och pekar på korpen som flyger högt ovanför oss.
– Att inte på en gång veta vart det ska ta vägen, och så bara testa att vrida ett litet snäpp åt ett annat håll. Vad föder det för tankar? Vi är vana att tänka i projekt, som ska leda till ett visst mål. Man är redan färdig när man börjar, men då förändras ju inget.
När Jonna Bornemark och hennes barn började kommunicera på mörtarnas villkor hände något. De fick kontakt, en kommunikation och en relation upprättades. Men det var en process som tog tid. Först när de började fundera på hur det är att vara fisk, hur stimmet funkar, kunde de sakta hitta sätt att närma sig fiskarna. De började mata dem på ett sätt som utgick från mörtarnas behov, inte människornas.
Du säger att vi bara behöver göra små vridningar för att förändra saker, som med mörtarna. Vad är det som gör att vi inte gör det?
– Vi tänker ju där framme i stället för nu, och vi tänker så stort. Jag har tänkt jättemycket på makt och vem som förändrar världen. Nu pekar Trump och Putin ut vart vi är på väg och jag kan inte göra någonting åt det. Ser man saker ur de perspektiven blir vi ju helt maktlösa. Men att leva är inget annat än att ha makt.
Hur ska vi väckas ur vår passivitet?
– Jag vill att vi pratar om allt som går att göra och inte bara om allt som inte går. Att säga ja i stället för nej. Det är lätt att lägga kraft på ett nej i stället för att undersöka ett ja.
Kaja buffar med huvudet mot Jonna Bornemark, hon vill ha mer av det goda som hon vet finns i jackfickan. ”Nej, nu är det slut. Nu får du gå och äta gräs” säger Jonna Bornemark bestämt samtidigt som hon gör ett stopptecken med armarna. Kaja förstår, och går några meter bort.
– Det finns en massa människor som redan gör det här, som inte är fastlåsta i normer om hur man ska göra saker. Men dem avfärdar vi ofta. De är konstiga, de är crazy cat ladies, en crazy horse lady eller crazy mört lady.
Tid är en återkommande parameter i Jonna Bornemarks syn på möjligheterna att förändra sitt liv. Det handlar inte om att tid saknas, säger hon, utan om vad vi lägger tiden på. Digitaliseringen av våra liv har uppenbart påverkat oss negativt, men vi glömmer att vi själva kan bestämma oss för att antingen ge någonting uppmärksamhet eller inte, säger hon: simma med mörtar eller skrolla på mobilen.
– Är det någonting jag har lärt mig av mörtarna, och inte minst av Kaja, är det att livet kan få vara vad det är. Om jag sitter på Kajas rygg i skogen och det kommer en korp, då tittar vi på den tillsammans. Det händer inte så mycket mer och jag får inga gillatummar på det.
Hon uttrycker det som att hon blir människa på ett annat sätt när hon är med djur, och att det också berör de eviga frågorna. Vad är det att vara människa? Hur vill vi leva? Vad är viktigt? Det måste vi testa oss fram till.
– Ett begrepp jag tycker om är det jag kallar för vild sinnlighet. Vår sinnlighet är så snabb på att kategorisera in vad det är vi ser. Där är en stol, där är en telefon, där är en journalist, där är ett papper. Och så vet vi redan vad allt det där är, och vi skulle inte kunna leva om vi inte gjorde det. Världen skulle inte vara en sammanhållen värld annars.
Hon säger att det handlar om att tänka om kategorierna, att vara okej med att inte förstå vad något är för någonting. Att inte veta och kanske aldrig få veta det. Att lyssna på sinnligheten på nytt.
Tror du inte att det är en träningssak att leva så? Särskilt för den unga generationen som är så van vid att allt ska gå snabbt.
– Särskilt för den äldre generationen, skulle jag säga. De har vant sig vid sina kategorier, medan yngre personer har en vildare sinnlighet eftersom de inte har sett allt.
Kan det inte vara otäckt för de yngre? Att vara här och nu, att nöja sig med att lyfta blicken och följa en korps väg. Jag tror inte att de är vana vid det.
– Nej, så kan det verkligen vara. Men jag undrar om vi vuxna inte också vant oss av vid det? Även om vi inte är uppväxta med skärmar på samma sätt. Frågan är hur det blir för dem som har levt hela sina liv i den där skärmtillvaron.
Finns det någonting i dina tankar om att vrida världen som du tycker att vi som samhälle borde göra?
– Jag tror att vi först måste ner på individnivå för att experimentera, annars lägger vi över ansvaret på andra. Framför allt tänker jag att vi som vuxna har ett ansvar. En frustration jag fortfarande bär på är att vi gjorde fel när klimatfrågorna började dyka upp. Vi lade det på tonåringarna och sa: ”Vi är mossiga. Vi kan inte tänka nytt. Ni får ändra på världen”. Jag tycker det var djupt oansvarigt, så fel tänkt och så fegt.
Jonna Bornemark menar att det trots allt mörker runt omkring oss finns något positivt med att världen skakar. Det ger oss en sorts frihet, en utväg i att vi faktiskt kan agera på andra sätt.
– Det är queert! Inte bara i sexuell bemärkelse, utan i att vi kan vrida världen på alla sätt som är intressanta, som gör livet roligt och som gör att vi kan andas. Men det kräver tid också. Och det krävs en hel del självförtroende för att hålla i, att inte bara mata fiskarna två dagar och sedan sluta. Vi gjorde det under fyra somrar. Nu börjar den femte snart. Där hoppas jag kunna inspirera, så att man tänker att ”kan hon göra det där, då kan väl jag göra det här”. Sen ser vi vad som händer.
