Det är sent i november och på en buss i utkanten av den lilla nederländska staden Emmen sitter tjugo huttrande jordkonstnördar, bepansrade i underställ och funktionskläder. Dagen har börjat med regn och blåst, men lagom tills bussen pustat sig ut till det övergivna grustaget norr om staden spricker himlen upp och solen glimtar fram över vad som måste vara ett av samtidskonstens mest undanskymda monument.
Robert Smithsons ”Broken circle” består av en cirkelformad pir och vallgrav, utmejslad i kanten av den grunda artificiella sjön. Tillsammans med den tio meter höga ”Spiral hill”, som reser sig i branten ovanför, är det de enda verk av denne legendariske amerikanske jordkonstpionjär som fortfarande går att se på europeisk mark.
Det vill säga, om man är lite förutseende och bokar en biljett till någon av de sällsynta bussturer som arrangeras ett par gånger om året till det privatägda och grundligt inhägnade industriområdet.
Att ett verk som ”Broken circle” hamnat på en sådan plats är inte fullt så märkligt som det kan se ut i dag. När Smithson 1971 bjöds in till den internationella skulpturfestivalen i Sonsbeek vid Arnhem var Nederländerna redan på väg att bli något av ett europeiskt centrum för land art.
Inte så märkligt det heller – stora delar av Nederländerna är när allt kommer omkring ett enda gigantiskt jordkonstprojekt. Just de här åren, 60-tal och tidigt 70-tal, utspelade sig också den heroiska fasen i landets expansionshistoria med igångsättandet av en rad spektakulära ingenjörsarbeten. Viktigast var naturligtvis inneslutningen av havsviken Zuiderzee genom dammanläggningen Afsluitdijk, som möjliggjorde torrläggandet av de stora poldrarna Flevoland och Noordoostpolder.
På kort tid försågs det tättbefolkade landet med nya arealer för odling och bebyggelse. Ett halvsekel senare går dessa områden knappt att skilja från andra delar av det flacka, hårt urbaniserade nederländska landskapet.
Men det kollektiva minnet lever. Av den katastrofala översvämningen 1953, som på allvar satte igång de gigantiska invallningsprojekten. Likaså medvetenheten om att ett land som till så stor del ligger flera meter under havsnivån till sin natur förblir oerhört sårbart – och att det i dessa nya provinser knappast existerar någon historia att tala om. Som konstnären Marinus Boezem formulerade idén när han på åttiotalet planterade sin ”Gröna katedral” utanför staden Almere i Flevoland: ”en stad utan förflutet kan behöva en katedral”.
I dag hör Boezems mäktiga poppeltempel, anlagt med samma grundplan och dimensioner som den berömda katedralen i Reims, till den unga provinsens självklara kulturarv. Precis som alla andra projekt som numera gör Nederländerna till världens i särklass jordkonsttätaste land.
Enbart här i lilla Flevoland finns ett tiotal monumentala, permanenta verk av internationella storheter som Richard Serra, Anthony Gormley, och Robert Morris – vars ”Observatorium” utanför Lelystad räknas till genrens klassiker och vid midsommar drar till sig horder av soldyrkande hippies. Andra påminner om polderns ursprungliga karaktär av havsbotten, som Serras ”Sea level” eller Bob Gramsmas ”Riff”: ett sju meter högt raukliknande kalkstensblock, genomskuret av en trappa upp till en utsiktsplattform i nivå med den gamla havsytan.
För Boezem, Gramsma och andra holländska landartkonstnärer är förstås inflytandet på plats från de amerikanska stjärnorna omöjligt att överskatta. Särskilt Smithsons verk har utövat en närmast mytisk dragningskraft med sin svårtillgängliga belägenhet och sin monumentala form – som onekligen leder tanken till hans berömda ”Spiralpir” i Stora saltsjön i USA.
”Broken circle” är förvisso några nummer mindre, men att stå uppe på ”Spiral hill” och blicka ut över skulpturens gåtfulla geometri, centrerad runt ett väldigt flyttblock i dess centrum, är en mäktig upplevelse. Att detta dessutom var det sista större verk Smithson hann utföra före sin alltför tidiga död 1973 ger det en ytterligare historisk dimension.
Men om ”Broken circle” i dag är unik i ett europeiskt sammanhang framstod den knappast så när det begav sig. Snarare ingick verket i en lång rad arbeten på europeisk mark, en historia som just nu berättas i en fin utställning på Museum Quadrat i tyska Bottrop.
Hit till hjärtat av Ruhrområdet återvände Smithson flera gånger, fascinerad som han var av industrilandskapens råa, tillfälliga karaktär. Ett smältverk i Oberhausen – några kilometer från museet – kunde till exempel bli utgångspunkt för en fascinerande, samtidsgeologisk kartläggning och inventering, där slaggprover samlades in för att sedan visas upp som värdefulla utställningsföremål.
Med sin lågmälda ironi framstår Smithsons verk här som långt mer europeiska än de brukar, med starka och uppenbara band till rörelser som tyska Fluxus och italienska Arte Povera. Hans interventioner bestod ofta i att med mycket enkla medel, gärna stenrösen och speglar, skapa skulpturala illusioner i naturen.
Dock inte alltid: just i Italien genomförde Smithson 1969 en av sina mest storslagna aktioner, ”Asphalt rundown”, då han lät tippa en last asfalt nerför branten i ett grustag utanför Rom. Ett prosaiskt schaktarbete som översatt till konst blev till ett stycke övermänsklig, abstrakt expressionism.
Det ligger väl i sakens natur att den jordkonsttradition som vuxit fram i Nederländerna sedan 70-talet skiljer sig rätt avsevärt från det som gjordes av de amerikanska pionjärerna. Där dessa arbetade i monumentala format och gärna på avlägsna, isolerade platser är de holländska verken relativt lättillgängliga, ofta socialt engagerade och med fokus på ekologiska snarare än industriella teman.
Martinus Boezem är ett uppenbart exempel. Hans katedral har med åren kommit i ytterligare två versioner i södra delarna av landet, en av enorma basaltblock och en där pelargångarna märkts ut med trädstubbar i brons.
En annan intressant bekantskap är Paul de Kort, som i sina storslagna men visuellt nedtonade verk gärna griper tillbaka på hur det nederländska landskapet formats av såväl en ombytlig natur som århundraden av mänsklig användning.
I ”Mandercirkels” vid tyska gränsen har de Kort utnyttjat två befintliga, enorma cirkelformationer, tillkomna genom ett lantbruksexperiment för hundra år sedan, och med en liten labyrint markerat deras skärningspunkt. Och i ”Wassende maan” (den växande månen) i deltalandskapet utanför Rotterdam låter han en geometrisk jordskulptur – rätt lik Smithsons ”Broken circle” – omväxlande framträda och försvinna med tidvattnets faser.
Uppräkningen kunde fortsätta. Den digitala guide som publiceras av föreningen Land Art Nederland förtecknar mer än femtio verk utspridda över hela landet. Men det i mina ögon mest originella och visionära av dem hittar man utanför den frisiska staden Heerenveen. Här påbörjade konstnären Louis Le Roy i mitten av 60-talet något han kallade sin ”Ecokathedraal”. Längs en kilometerlång gata i stadens centrum satte han igång att stapla tegelstenar, stenplattor och annat rivningsmaterial i ruinliknande formationer, som med tiden skulle tas över av naturen i ett stycke urban vildmark.
Anläggningen finns fortfarande kvar, efter Le Roys död 2012 under tillsyn av volontärer för att garantera ett minimum av säkerhet. Fascinerande nog, kan tyckas – och ändå ingenting emot det monument av avsiktligt förfall Le Roy påbörjade ett par år senare på sin egen tomt i byn Mildam strax utanför staden.
Det bygget fortsatte Le Roy att utvidga så länge han levde. Förankrad i ekofilosofiska idéer om ett mer organiskt sätt att se på stadsplanering och arkitektur tänkte han sig att ekokatedralen långsamt skulle integreras i naturens kretslopp – för att någon gång vid nästa millennieskifte slutligen stå ”färdig”, helt uppslukad av de biologiska processerna.
Att nu besöka detta väldiga ruinområde är som att gå vilse i ett övergivet djungeltempel – en plats utanför tiden, eller kanske snarare en plats förbunden med den på ett sätt som låter ana perspektiv långt bortom vår bräckliga civilisation.
Den som lever år 3000 får se.
Läs fler texter av Dan Jönsson och mer om konst på dn.se
