Forskningen är tydlig med att jordens arter och livsmiljöer försvinner och förstörs i allt snabbare takt. Orsaken är framför allt människans verksamhet, till exempel ohållbart jord- och skogsbruk, överfiske, föroreningar och klimatförändringarna.
I slutänden hotas vår egen existens, eftersom vi är beroende av friska ekosystem för att våra samhällen ska fungera; för att vi ska få mat, rent dricksvatten och frisk luft att andas.
Därför var det något av en milstolpe när världens länder efter långa och sega förhandlingar lyckades enas om en räddningsplan för naturen, ett globalt ramverk för biologisk mångfald. Det skedde strax före klockan tre på morgonen en kall decembernatt 2022, på FN:s miljömöte COP15 i Kanada.
”I våra händer har vi nu ett paket som jag tror kan hjälpa oss att arbeta tillsammans för att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald, vilket är en god sak för alla människor på jorden”, sa den kinesiske ordföranden Huang Runqiu med oväntat pigg röst när han till slut kunde slå klubban i bordet.
Den spända stämningen släppte. Förhandlare och delegater från hela världen applåderade, tillsammans med representanter för näringslivet, civilsamhället och ursprungsbefolkningar.
Räddningsplanen, som kallas för Kunming-Montreal-ramverket, består av 23 så kallade åtgärdsmål, som tillsammans ska leda till det övergripande målet: att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald senast 2030, så att ekosystemen kan återhämta sig och att vi 2050 har ”en värld där människor lever i harmoni med naturen”.
För att åstadkomma mer än vackra ord på ett papper fick alla länder i hemläxa att inom två år redovisa en egen, nationell handlingsplan för hur förlusten av biologisk mångfald ska hejdas på hemmaplan.
Den skulle lämnas inför miljömötet COP16 i Colombia 2024.
Men det gjorde inte Sverige. I stället använde regeringen ett kryphål som egentligen var avsett för fattiga länder, som kunde behöva mer tid och resurser för att ta fram en tillräckligt genomarbetad handlingsplan.
Därför var förväntningarna stora när regeringen nu till sist, drygt ett och ett halvt år efter deadline, presenterade Sveriges plan.
Utgångsläget är enligt Naturvårdsverkets genomgång att 80 procent av de naturtyper som bedöms vara viktiga och typiska för vårt land – liksom 40 procent av djur-, växt- och svamparter – har en dålig bevarandestatus. Det krävs insatser för att de inte ska försvinna.
Så vad måste göras, och hur ska det gå till?
På den punkten är Sveriges handlingsplan kryptisk.
Till att börja med framgår det i klartext att tolv av Sveriges sexton miljökvalitetsmål inte kan uppnås med vare sig befintliga eller planerade styrmedel.
Därefter beskrivs problemen relativt detaljerat. Man kan till exempel läsa att skyddsvärda skogar fortfarande avverkas, ”vilket försämrar den ekologiska funktionaliteten och leder till en förlust av viktiga livsmiljöer för hotade arter.”
Det framgår också att viktiga livsmiljöer försvinner i jordbrukslandskapet, och att miljötillståndet i havet är ”långt ifrån tillfredsställande”.
Men ingenstans presenteras egentligen några nya, konkreta åtgärder som kan ändra på den saken. Inte ens den tydliga FN-överenskommelsen att skydda 30 procent av hav och land finns specificerad i Sveriges handlingsplan.
Sveriges klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har i och för sig sagt att man nu inför två nya etappmål i miljömålssystemet till 2030. De handlar om att öka grönskan i städerna och att stoppa förlusten av vilda pollinatörer.
”Sverige måste prata mer om blommor och bin, för de är oerhört viktiga”, sa hon vid presentationen.
Men det här är saker som vi redan har förbundit oss att göra genom EU:s naturrestaureringslag. Det är inget nytt.
Forskaren Torbjörn Ebenhard, som är forskningsledare vid Sveriges lantbruksuniversitet och under många år deltagit i förhandlingarna inom FN:s konvention för biologisk mångfald understryker att poängen med FN:s globala ramverk för biologisk mångfald var att länderna skulle göra en noggrann analys av läget på hemmaplan för att få en bild av vad som måste göras ytterligare för att klara åtgärdsmålen i FN:s ramverk.
Han beskriver handlingsplanen som en ”pliktskyldig lunta” – och att det verkar som att alla skarpa och eventuellt nya åtaganden har suddats bort.
Den 19 oktober i år startar miljömötet COP17 i Armenien. Då ska länderna rapportera hur arbetet med att genomföra de nationella handlingsplanerna fortlöper. Målet är att få en tydlig bild av det globala läget. Håller vi kursen mot ramverkets vision – och räcker de åtgärder som länderna har åtagit sig att genomföra?
Men om det ska vara meningsfullt måste handlingsplanerna vara tydliga och ambitiösa.
Ett rikt och glesbefolkat land som Sverige kunde ha lyckats bättre. Vi måste tala klarspråk om mer än blommor och bin i vår vackra natur.
Läs mer:
Världens länder har enats om räddningsplan för naturen
30 gånger mer satsas på att förstöra naturen än att rädda den
