I Joy Crookes loge på Cirkus ligger de öppna resväskorna lite huller om buller på golvet. Om bara några timmar ska hon plus crew sätta sig på en buss till Oslo, för sista stoppet på höstens Europaturné.
Det är inte alltid glamoröst att vara popstjärna på vägarna. Men när vi ses – strax före spelningen i ett Stockholm som inte sett solen på en vecka – poängterar Crookes ändå att hon älskar turnerandet.
– Det är verkligen ett tillfälle att knyta an – inte bara med fansen utan också till musiken. Även om det är dränerande och tufft, även om man ibland känner sig ensam och långt hemifrån.
I januari väntar tre konserter i Australien, och i april blir det Nordamerika, mestadels för att spela låtarna från nya albumet ”Juniper”. Men uppföljaren till debuten ”Skin” från 2021 tog tid på sig. En del av förklaringen menar hon är naturlig – att skriva ett album tar tid. Men samtidigt medger Crookes att det fanns andra anledningar.
– Mycket låg utanför min kontroll, men det var också perioder då jag hade personliga utmaningar att hantera. Det hade inte varit smart av mig att släppa ny musik då, eftersom jag inte var på rätt plats hälsomässigt.
Kan du betrakta skrivandet som terapeutiskt?
– Ja, absolut. Katarsiskt. Det är ett så hyperfokuserat arbete, man kan verkligen förlora sig i det, på ett bra sätt. Och det kan ju bli en hälsosam distraktion, givetvis.
Och ”Juniper” är i hög grad en personlig skiva, där Crookes delvis adresserar svårigheter som hon själv har stått inför.
– Musik är solidaritet. Musik är det som får en att känna att man inte är ensam. Många brukar ju säga typ ”det känns som att någon har skrivit den här låten för mig”. Alltså, det gäller musik generellt. Alla har en låt som vid en specifik tid och plats och punkt bara sömlöst passar, för ett minne eller en situation i ditt liv. Till och med när man lyssnar på typ mumble rap eller löjlig bullshit, så fyller det ett syfte i stunden.
Med ”Skin” etablerade sig Joy Crookes som ett av Storbritanniens mest lovande musiknamn. Kombinationen av r’n’b, soul och pop hyllades – jag skrev själv i Sydsvenskan om ”en föredömlig debut som stakar ut riktningen för en mycket ljus framtid” – och artisten nominerades till prestigefyllda Mercurypriset.
Hur skiljde det sig att släppa ”Skin” jämfört med ”Juniper”?
– Du får aldrig chansen att släppa ditt första album någonsin igen. Så, jag antar att det är… the purity of a first. Men också… det finns den här idén om det ”svåra andraalbumet”, ett album som delvis kan få många artister att slå eller försvinna.
Just det kan leda till extra press.
– Jag känner press för allt. Det finns inget jag gör som jag inte känner press kring, eftersom jag tänker för mycket. Men ”Juniper” har inte funnits i världen tillräckligt länge för att jag ska veta om det får samma effekt som ”Skin” fick. Men ett sätt att lätta på pressen, är att veta att jag släpper sådant jag är stolt över.
Har du alltid velat bli musiker?
– Jag tror fortfarande inte att jag vill vara det, innerst inne… Allt jag vet, är att jag älskar musik. Men det är tufft att vara musiker. För det första så visste jag inte att det kunde vara ett riktigt jobb, så det fanns inte riktigt på kartan. Ingen i min familj eller bekantskapskrets betalade räkningarna med sin musik.
Hon fortsätter:
– Musiken förändras konstant, ibland till det bättre, ibland verkligen till det sämre. Men… jag fucking älskar musik. Och jag älskar att sjunga. Så det är sjukt att det är ett jobb.
Den som lyssnar på Joy Crookes märker att det moderna souluttrycket spretar åt flera håll. På sätt och vis är soundet tillbakablickande och nostalgiskt, och hon har liknats vid både Lauryn Hill och Amy Winehouse. Det sistnämnda är en jämförelse som hon ser dubbelt på. En komplimang, absolut, men kanske också uttryck för en viss lathet.
– För mig är det ju inte sant. Även om jag älskar Amy Winehouse. För varje kvinna som vuxit upp i London är hon en ledstjärna. Men ibland känns det lite trist. Som att jag inte är en egen person.
Joy Crookes är reflekterande i sina svar, låter de dröja, testar sig fram. Hon berättar att den musikaliska inspirationen kan komma från alla möjliga håll. Uppskattar det poetiska hos rappare som MF Doom, Mos Def och Missy Elliott, och den ”radikala enkelheten” hos ett postpunkband som ESG från New York. Hon trycker på vikten av att musik ska få en att känna något. Frammana känslor eller minnen.
En låt som sticker ut på ”Juniper” är ”First last dance”. En upptempolåt med bitterljuv text (beakta titeln) och smittande poprefräng. Glädje och sorg som möts.
– Att fånga både och, är lite som att vara inuti ett minne. Melankoli och joy – no pun intended. Jag är också väldigt intresserad av nostalgi.
Hur kommer det sig?
– Jag vet inte… jag tror att vissa människor är mer benägna att vara nostalgiska. Det är nog bara så. Jag vet inte varför, vissa är mer känslosamma än andra.
Joy Crookes har alltid haft en politisk udd som artist, såväl i intervjuer som genom musiken. Ta låten ”Kingdom” från ”Skin”, som skrevs efter Tories och Boris Johnsons jordskredsseger i parlamentsvalet 2019: ”No such thing as a Kingdom / When tomorrow’s done for the children”.
Under turnén har Crookes gjort det till ett stående inslag att framföra Sinéad O’Connors ”Black boys on mopeds”, en låt om polisbrutalitet och rasism. Skriven för 35 år sedan, men relevant än i dag. Vi pratar om hur högerextremismen växer, i Europa och väst generellt. I England rusar Nigel Farages Reform UK i opinionsundersökningar, och runt om i landet blir det allt vanligare med St George’s-flaggan som vajar på gatorna.
– Man måste inte vara politisk som artist, om man inte vill – men att ta ställning är viktigt. Jag har en möjlighet att använda min röst, och kommer från en lång släktlinje av människor som inte blev lyssnade på. Och när de politiska ledarna inte gör sitt jobb, så hamnar en del av ansvaret på artister. Det känns rätt att använda min röst för att belysa de här frågorna. Oavsett om folk inser det eller inte påverkas de djupt av dem, även om de inte själva har invandrarbakgrund.
Kan du känna hopplöshet?
– Det är mänskligt att känna hopplöshet. Och realistiskt, med tanke på de grymheter som sker runt om i världen. Men ju mer jag talar ut, desto större möjlighet har jag att knyta an till människor som känner likadant. På så sätt vet man att man inte är ensam. Eller galen, för att man vill ha en bättre värld.
Läs mer om musik.
