Förknippar du julen med att titta på tv snarare än att gå i julotta och dansa kring granen? I sådana fall är du med och upprätthåller en av våra nu mest levande jultraditioner.
Att tv-tittandet är en stark svensk sedvänja bevisas av tittarsiffrorna. Trots att det traditionella tittandet på årsbasis tappar är siffrorna för linjär-tv under julen på topp.
– Julen är absolut det linjära tittandets egen högtid, den sticker ut jämfört med resten av tv-året, säger Fredrik Arefalk, kanal- och innehållsdirektör på TV4.
Inget tyder heller på att den djupt rotade traditionen håller på att tackla av. Tvärtom tycks det traditionella tv-tittandet under julen bara växa i popularitet.
– Vårt stora dragplåster är ”Bingolottos uppesittarkväll” och den är populärare än någonsin. Om man hade sagt det till mig för tio år sedan hade jag skrattat.
Uppesittarkvällen har rullat på sedan 1995 och i fjol sågs den av hela 2 361 000 tittare, vilket är nära en fördubbling jämfört med 2014 då blott 1 391 000 bänkade sig.
Julen, menar Fredrik Arefalk, är det traditionella tv-tittandets sista bastion i den digitala eran. Sägas ska dock att även TV4 Play lockar stor publik under helgerna.
– Den enkla förklaringen är att detta är en period på året då väldigt många är lediga. Samtidigt är det en tid då det är mörkt och kallt och man tillbringar mycket tid inomhus.
Att erbjuda ett utbud som möter efterfrågan är självklart, menar Fredrik Arefalk. För 25 år sedan var julen, mellandagarna och de efterkommande helgerna en tid för repriser och någon gammal buskis från Falkenberg. I dag är det en tid för säsongsfinaler och premiärer.
Fredrik Arefalk avslöjar också att man under julen lägger bort konkurrensen med SVT. I stället ser han det som att man gör gemensam sak.
– Klockan 15 på julafton lämnar vi med varm hand över till SVT. Jag ser det som att det är vår uppgift att tillsammans med dem lotsa tittarna genom helgerna, säger han.
Eva Beckman, programdirektör med ansvar för utbud på SVT, håller med om att julen är den tid på året då man kryper upp ur skyttegraven och skålar tillsammans.
– Det är jättebra att TV4 har sin uppesittarkväll som många älskar. I stället för att konkurrera gör vi ”Cyklopernas uppesittarkväll” som vänder sig till en helt annan publik, säger hon.
SVT, liksom TV4, storsatsar när det gäller helgerna och både Eva Beckman och Fredrik Arefalk talar om försöken att skapa nya tv-traditioner. ”Cyklopernas uppesittarkväll”, som i år sänds för tredje gången, är ett av SVT:s mer lyckade försök. Men det som verkligen drar tittare hos SVT såväl som TV4 är de ständigt återkommande programmen och filmerna.
I dag kan man till och med tala om en julens tv-kanon, där vissa inslag i tablån är lika självklara som köttbullarna och skinkan på julbordet. Vad vore julafton utan ”Kan du vissla Johanna?”, juldagen utan kungens jultal och nyårsafton utan ”Grevinnan och betjänten”?
– När jag var ny som programbeställare frågade jag om vi behövde något till julafton. ”Julafton? Nej, då är det samma som vanligt”, var allt jag fick höra, säger Eva Beckman.
När en svensk kulturkanons vara eller icke vara debatterades som mest återkom motståndarsidan ständigt till att en kanon är organisk och växer fram över tid. Bättre exempel på det än julens tv-kanon får man leta efter. Även om grunden lades redan för 65 år sedan har vägen fram till den tablå som nu möter SVT:s tittare på julafton varit lång.
– ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” började sändas 1960 och redan efter några år började man kalla det en tradition. Men sedan dröjde det ända fram till 1975 innan den fick stadigt sällskap, säger Mattias Axelsson, lärare och traditionsexpert.
Julen 1975 hade ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” premiär. Men även om den därefter var ett återkommande inslag dröjde det innan den hamnade i julens tv-kanon.
– Det är samma sak med ”Svensson, Svensson” som hoppade runt i tablån efter premiären den 23 december 1994 innan den fick sin bestämda sändningstid och kanoniserades.
Tar man en titt på julens tv-tablå från 1960 och framåt kan man se att det är många program och filmer som har kommit och gått, medan ytterst få har letat sig in i kanon. Vad som får fäste hos populationen och sedan blir långlivad tv-tradition kan vid en första anblick tyckas godtyckligt, men Mattias Axelsson menar att det finns förklaringar.
– ”Kalle Anka” hade aldrig fått fäste om det hade börjat sändas på 90-talet. Det hängde på att man inte var särskilt bortskämd med tecknad film från USA på 60-talet, säger han.
”Kalle Anka” sågs i fjol av 3 089 000 tittare, vilket är betydligt färre än 2014 då 3 706 000 bänkade sig. Likväl är det jämte ”Melodifestivalen” ännu SVT:s mest sedda tv-program.
När det gäller ”Karl-Bertil” kanoniserades sagan först mot slutet av 1980-talet, vilket Mattias Axelsson menar inte är en slump sett till att Sverige då gick igenom ett slags skifte.
– Tage Danielsson var död, Olof Palme hade mördats och Tage Erlander hade gått ur tiden. ”Karl-Bertil” kom att symbolisera ett förflutet som många längtade tillbaka till.
Med den logiken borde julavsnittet av ”Svensson, Svensson” ha fått en ohotad position i vår kanon först i fjol, efter att Allan Svensson som spelar pappa Gustav hade gått bort.
Man kan också fråga sig om familjen Svenssons 1990-talsjul nu på 2020-talet kanske symboliserar en längtan tillbaka till en tid som för alltid är förlorad: tiden innan det fanns skärmar som konkurrerade med tv-skärmen. Årets julklapp avsnittets premiärår 1994 var mobiltelefonen. Två år senare var det internetpaketet. En ny tid nalkades.
– Jag tror absolut att det kan vara en av orsakerna. ”Svensson, Svensson” har ju dessutom ett slags metakommentar till julens tv-tittande, säger Mattias Axelsson.
Han syftar på sonen Max inpass när Gustav kräver att familjen ska bänka sig framför ”Kalle Anka”. ”Det är ju samma filmer varje år”, säger Max. ”Men det är ju meningen att det ska vara samma”, säger Gustav. ”Det är för att vi kan trivas och känna igen oss.”
En bättre beskrivning av vad en tradition fyller för funktion hos oss människor är svår att hitta, menar Johan Waara, som är adjunkt i psykologi vid Uppsala universitet.
– Det ligger i vår natur att upprepa saker, det skapar en känsla av trygghet och får oss att må bra. Dessutom är människan ett flockdjur och traditioner håller ihop flocken, säger han.
Julens tv-tittande, menar Johan Waara, är en tradition som dels håller ihop den lilla flocken, som i det här fallet är den egna familjen, men också den stora som är det svenska folket.
– Julen är en av våra största högtider på nationell nivå. Det finns en överenskommelse om vad vi ska göra på julafton och att se vissa tv-program har med åren blivit en del av den.
Eva Beckman delar bilden att julens program och filmer är något som förväntas – och förenar. Det är som med julbocken i Gävle, NK:s julskyltning, Flygvapnets julgransflygning och andra jultraditioner som med åren har kommit att bli svenskarnas gemensamma.
– Jag minns när vi för några år sedan flyttade ”Kalle Anka” några minuter. Det blev en mindre folkstorm. Jag har aldrig fått så många upprörda mejl från tittarna, säger hon.
Johan Waara tror dock att tv-tittandet som tradition sjunger på sista versen.
– Jag behöver bara titta på mina egna barn, de sitter där i soffan med mig och sina farföräldrar men tittar mer på sina telefoner än på ”Kalle Anka”, säger han.
Mattias Axelsson tror också att tv-traditionen åker ut när den första generationen uppvuxen utan en stark relation till traditionell tv får börja regissera julfirandet. Fram till dess dröjer det ytterligare en tid, men den julens tv-kanon som vi nu möter i tablån tror han har hittat sin slutgiltiga form, trots tv-bolagens ständiga försök att skapa nya tv-traditioner.
– Filmer som ”Tomten är far till alla barnen”, ”Love actually” och ”The holiday” var nog de sista som hann med tåget. Att något ska hitta in i kanon bygger på att det är något som väldigt många har en relation till, och i dag är det inte så tv-tittandet ser ut, säger han.
