Julia Navalnaja: ”Jag försökte aldrig övertala Aleksej att sluta med politiken – det hade varit slutet för vår kärlek”

– Det speciella med Aleksej var att han var intresserad av allt. Hela tiden höll han på att läsa in sig på nya saker. Det kunde driva mig till vansinne, säger Julia Navalnaja.

Hon skrattar högt.

– När jag besökte honom i fängelset hade han med sig lappar där han skrivit ned engelska och franska ord. Dem skulle han memorera och han ville inte missa en enda dag, inte ens när vi skulle träffas. Alltid ville han lära sig mer, veta mer. Han tillät aldrig sig själv att ta en paus.

Jag får inte träffa Julia personligen, bara intervjua henne via skärm. Jag vet inte ens var hon sitter, av säkerhetsskäl är det hemlig information. Men när hon talar om sin man och allt som hon älskade och irriterade sig på hos honom går skrattet genom rutan.

Julia och Aleksej Navalnyj hade ett lyckligt äktenskap. De var kända för att visa sin kärlek öppet. Också deras dotter Darja och son Zachar förekom ibland i offentligheten. Kontrasten är stor till de flesta ryska folkvalda, vars fruar och barn aldrig syns. Nästan alltid lever de ett lyxliv i väst med hjälp av tillgångar som deras män har stulit.

Vi behövde aldrig anstränga oss för att le mot varandra eller gå hand i hand

– Det är inte normalt som vi har det i Ryssland, att politikerna ständigt gömmer undan sina fruar. Putin är ett bra exempel på det. Han försöker ju dölja allt som har med hans privatliv att göra, konstaterar Navalnaja.

– Men för en väljare är det viktigt att inte bara veta vad en politiker anser, utan också vem han är som människa. Det var inte svårt för oss att visa det. Vi behövde aldrig anstränga oss för att le mot varandra eller gå hand i hand.

Den mördade ryska oppositionspolitikern Aleksej Navalnyjs bok ”Patriot” kommer ut på svenska den 22 oktober. En stor del av texterna är skrivna för hand i fängelset. Navalnyj, dömd till nitton år, hann sitta av tre år innan han blev mördad. Av dessa tre år tillbringade han 295 dagar i en isoleringscell som var 2,5 gånger 3 meter. I sin bok vittnar han om hur medfångarna i slutet av hans liv inte längre tilläts tala med honom. De hade blivit instruerade att bete sig som om han inte fanns – en raffinerad form av tortyr.

Men en dag bröt en medfånge mot reglerna. När vakterna inte såg det gav han Navalnyj en liten ängel i plast. Navalnyj, som var troende kristen, bar ängeln i sin innerficka till slutet.

Säkerhetsåtgärderna kring Navalnyjs självbiografi ”Patriot” har varit rigorösa. Jag får läsa den svenska översättningen av boken på ett förlag i Berlin, en papperslunta på femhundra sidor som måste läsas utan att man har telefon eller dator bredvid sig. Jag får bara göra anteckningar för hand, enligt den internationella agentens instruktioner.

Agenten har också bestämt att alla översättningar ska göras från en engelsk översättning, i stället för det ryska originalet.

– Vi har varit lite oroliga över att något skulle gå förlorat i texten eftersom den är översatt från ryska till engelska och sedan från engelska till övriga språk, konstaterar Julia Navalnaja.

Faktum är att den svenska översättningen har fel som kommer sig av att den inte översatts från ryska. Det gäller framför allt specifika ryska ord och uttryck, som ibland blir obegripliga eftersom de översatts via ett annat språk. Men tonen i texten är Navalnyjs. Han uttryckte sig alltid på samma sätt, oavsett om han skrev twitterinlägg, höll politiska tal eller var studiovärd på sin Youtubekanal Navalnyj Live.

En stor del av självbiografin skrev Navalnyj under sin konvalescenstid i Tyskland efter att han blev förgiftad av den ryska säkerhetstjänsten FSB i augusti 2020. Den andra halvan av boken består av anteckningar han gjorde i fängelset, vilket han till en början tilläts göra nästan fritt.

Sedan blev förhållandena gradvis värre och värre. Först fick han skriva bara en och en halv timme per dag. Därefter en halvtimme. Till sist, efter att han flyttades till det sibiriska fängelset IK-3 på Jamalhalvön, fick han inte skriva alls. Anteckningarna tar slut mitt i steget.

Den sista anteckningen är från den 17 januari 2024. Nästan exakt en månad senare, den 16 februari 2024, dog Navalnyj i fängelset.

Omständigheterna är fortfarande oklara, men Navalnyj hade varit vid god hälsa några dagar tidigare när hans mamma hade träffat honom i fängelset. Allt tyder på att han mördades.

Trots att Navalnyj i tilltagande grad utsattes för tortyr och pennalism i fängelset är tonen i boken ofta lättsam och lite slängig. Det var typiskt för Navalnyj. Han hade ett tilltal som är ovanligt för ryska politiker: informellt, lättbegripligt och humoristiskt.

Men det som framför allt gjorde Navalnyj speciell – ett stråk som går igen i hela boken – var att han var så övertygad om att Ryssland går att förändra. Navalnyj inledde sin politiska karriär med att köpa aktier i statliga bolag, och sedan leta fram korrupta affärer med hjälp av deras egna handlingar. Därefter avslöjade han missförhållandena via sin organisation Rospil. Till en början publicerade han sig på Live Journal, en internetsajt som var populär i Ryssland i början av 2000-talet. När Twitter blev stort lärde sig Navalnyj snabbt att utnyttja det.

Sedan kom Youtube. Då började Navalnyj tillsammans med sina medarbetare göra videor där de avslöjade korruption och missbruk av statliga medel.

Jag förstod tidigt att han älskade vad han gjorde och att jag inte kunde förvägra honom det

– Jag förstod tidigt att han älskade vad han gjorde och att jag inte kunde förvägra honom det, säger Julia Navalnaja.

– Så jag uppmanade honom aldrig att sluta med politiken, trots att jag förstod hur det kunde sluta. Men jag försökte aldrig övertala honom. Det hade varit slutet för vår kärlek. Därför fanns det bara en sak att göra: Att stötta honom, gå med honom.

Att gräva fram korruption var något Navalnyj kunde från början, men skillnaden mellan honom och andra som sysslade med samma sak var att han visste hur han skulle popularisera det. Han verkade i en tid då internet gjorde sitt definitiva intåg i Ryssland och då myndigheterna ännu inte begränsade tillgången. Detta utnyttjade Navalnyj till hundra procent.

I sin bok skildrar han hur han egentligen är en person som älskar att skriva, inte att stå framför en kamera. Men då han insåg att det var rörliga bilder som krävdes för att folk skulle läsa och lyssna om hans undersökningar så började han producera videor. Han var snabb och skicklig, underhållande och rapp i repliken.

Navalnyj var också den första i Ryssland som byggde upp ett nätverk av aktivister på gräsrotsnivå över hela landet. Han entusiasmerade tiotusentals unga människor i ett land som sägs vara helt ointresserat av politik.

Aleksej var kanske den enda politiska ledaren i Ryssland som fick tjugoåringar att engagera sig i samhället

– Aleksej var kanske den enda politiska ledaren i Ryssland som fick tjugoåringar att engagera sig i samhället. De hade ju hela tiden fått budskapet av Kreml att ”gör vad ni vill, men blanda er inte i politik”, konstaterar Julia Navalnaja.

– Men han lyckades få dem intresserade. Det var hans superkraft.

Den superkraften såg jag med egna ögon under mina år som Rysslandskorrespondent. Den ryska generationen född i början av 2000-talet, som aldrig hade haft någon annan ledare än Putin, betraktades av många som materialistisk, cynisk och samhällsfrånvänd. Men från mitten av 2010-talet och fram till att Navalnyj fängslades 2021 fick han ut dem på gatan i upprepade demonstrationer mot Putinregimens korruption. Under Navalnyjs tid blev skolelever en politisk kraft.

I boken säger Navalnyj själv att det han gjorde var ganska enkelt. ”Jag har inte gjort något exempellöst och svårt”, skriver han.

Jag frågar Julia Navalnaja om hon håller med. Hon vill först tänka efter.

– Det är svårt för mig att svara på det, säger hon sedan. Men det som ändå skilde Aleksej från de flesta av oss andra var att han vägrade ge upp. Han sade ofta att vi går på demonstrationer som man går till sitt arbete.

Julia säger ”vi”. Hon deltog ofta själv. Även barnen Darja och Zachar var med ibland.

– Många sade: ”Vi demonstrerade fyra–fem gånger men ingenting ändrades.” Aleksej var ett exempel på att man också kan välja att inte ge upp. Han var ovanlig på det sättet. Och samtidigt var han ju en så vanlig enkel person, äkta man, pappa, människa.

När jag bevakade Navalnyjs valmöten, till exempel då han öppnade sin stab i Tula 2017, slogs jag ofta av att deltagarna inte alltid var de högutbildade ungdomar man brukar se på oppositionens demonstrationer. Där fanns också fabriksarbetare, fattiga människor som brukar tillhöra de mest passiverade i det ryska samhället. Navalnyj hade en förmåga att tala även till dem.

– Aleksej förstod sig på människor. Det var inget problem för honom att möta personer ur olika samhällsklasser. Därför blev han Putins värsta opponent. Om han bara hade samlat en liten grupp utbildade liberaler hade han inte varit lika farlig, konstaterar Navalnaja.

I sin bok kallar han er politiskt mer radikal än han själv. Stämmer det?

– Haha … alla frågar om det där. Kanske är jag radikalare än vissa i hans krets, men jag är inte radikalare än han var. Jag var bara uppriktigt av samma åsikt som han och jag tror att han uppskattade det mycket.

I boken beskriver Navalnyj sin barndom och uppväxt. Ryska oppositionella kommer ofta från akademiska familjer, men Navalnyj växte upp med en pappa som var yrkesofficer. På sovjettiden betydde det att hela familjen bodde i särskilda, stängda bostadsområden, som utomstående bara kunde besöka med specialtillstånd.

Med glimten i ögat skildrar Navalnyj hur han som barn hade två hobbyer: Att läsa och att spränga grejer. Det sistnämnda var en favoritsysselsättning bland kvarterets pojkar. Närheten till en militärbas gjorde att det fanns material att spränga i överflöd. Slarviga soldater gjorde sig ofta av med överbliven ammunition genom att till exempel slänga den i sjön.

Navalnyj var begåvad i skolan, men hade ingen respekt för lärarna. Han fick höga ämnesbetyg, men alltid sämsta betyg i uppförande. Men hans föräldrar och släkt kritiserade honom aldrig för det, tvärtom uppmuntrades han.

Det är tydligt att Navalnyj växte upp i en miljö som visserligen inte bestod av dissidenter, men där människor hade en kritisk inställning till sovjetmakten. Detta gällde i synnerhet Navalnyjs ukrainska farmor, som efter att hans kusin hade besökt Leninmausoleet i Moskva frågade om denne hade kommit ihåg att spotta på Lenins lik.

Navalnyj beskriver kärleksfullt sin ukrainska släkt och de solmättade somrarna i Zalissja utanför Kiev, där invånarna tack vare sina fruktträdgårdar, kor och höns hade det betydligt bättre materiellt ställt än i militärförläggningen utanför Moskva. När kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade tvingades Navalnyjs släktingar och deras grannar att för alltid lämna sina hem. Sovjetmyndigheternas ljugande och blånekande kring Tjernobylkatastrofen var hans politiska uppvaknande.

I Ukraina har Navalnyj ofta kritiserats för att han efter annekteringen av Krim år 2014 inte entydigt sade att Ukraina borde återfå sitt territorium. ”Krim är inte en smörgås som man kan kasta fram och tillbaka” svarade han 2014 på frågan om Krim borde återbördas till Ukraina.

Det ryska anfallet mot Ukraina år 2022 fördömde Navalnyj entydigt. I boken tar han också upp den ryska massakern på civila i Butja och Irpin.

– Putin satte i gång det här kriget för att kunna fortsätta stjäla. De ryska soldaterna borde lämna Ukraina omedelbart. Det behöver inte ens diskuteras, säger Julia Navalnaja.

Enligt henne gick Putin in i i Ukraina därför att han gång på gång fått erfara att han kunde bete sig hur han ville utan att straffas. Hon tycker att det är meningslöst att tala om ryska folket som ”hopplöst”. Det har blivit vanligare efter anfallskriget mot Ukraina – framför allt efter att det kommit fram att en majoritet av ryssarna enligt opinionsmätningarna stöder kriget.

– Putin har suttit vid makten i tjugofem år, folk vet att de kan hamna i fängelse för ingenting. Naturligtvis är en vanlig människa som lever ett vanligt liv inte redo för det. Alla kan inte vara lika modiga som Aleksej, och jag tycker inte att vi ska sucka åt vanliga ryssar. Vi ska i stället stimulera dem att ta små steg. Så att de åtminstone kan känna att de har en egen förmåga, säger Julia Navalnaja.

Navalnyj själv var alltid övertygad om att allt i Ryssland gick att förändra. En övertygelse som ibland trotsade allt förnuft, inte minst då han valde att återvända efter att ryska säkerhetstjänsten FSB försöka förgifta honom i augusti 2020. Han rehabiliterades i Tyskland, där han kunde ha levt ett normalt liv. Men den 17 januari 2021 flög han i sällskap av Navalnaja tillbaka till Moskva, där han omedelbart fängslades. Navalnyj drogs därefter inför rätta med hjälp av flera påhittade åtal.

Julia hade slagits för hans liv då han låg förgiftad i Omsk, och lyckades få Putin att tillåta att han flögs för vård till Tyskland.

Nu kunde hon inte längre rädda honom.

Att arbeta, älska och uppfostra sina barn och samtidigt hela tiden tänka på Aleksej kan mördas när som helst går inte

Men Julia Navalnaja ångrar fortfarande ingenting.

– Jag trodde hela tiden det bästa. Och samtidigt förstod jag alltid att något hemskt kunde ske. Men jag tänkte aldrig på det, för då kan man inte leva. Att arbeta, älska och uppfostra sina barn och samtidigt hela tiden tänka på Aleksej kan mördas när som helst går inte, säger hon.

Till och med efter sin mans död tror Julia Navalnaja fortfarande det bästa.

– Jag tror att det blir förändringar i Ryssland. Jag tror att mina barn och jag återvänder hem. Det betyder inte att jag sitter passivt och väntar. Så fungerar det inte här i världen – man måste göra något för att saker ska hända. Men att Putin är evig, eller att vårt land för alltid ska leva under en sådan diktatur – det tror jag inte.

Att Julia Navalnaja är modig är uppenbart. Men hon säger sig inte vara lika enveten och tålmodig som sin man.

– Om han beslöt att göra något gjorde han det på allvar. Oavsett vad det handlade om: sofistikerad engelska, franska eller yoga. Det väckte motstridiga känslor hos mig. Å ena sidan beundrade jag honom, å andra sidan drev han mig till vansinne … för jag fattade ju att jag själv inte fixade det, haha!

För en utomstående var det väldigt tydligt att Aleksej beundrade sin fru. Han lyfte alltid fram er både i era gemensamma intervjuer och på valevenemang.

– Det var roligt att höra att det såg så ut på avstånd, säger Julia och ler stort.

För ett kort ögonblick tror jag att hon rodnar. Men eftersom vi talar via skärm går det inte att se.

– Men, återtar Julia Navalnaja på sitt sakliga sätt, jag tror inte att han beundrade mig. Om du verkligen älskar någon tycker du att allt hon gör är fantastiskt. Så det var nog bara kärlek.