”Men vad hände då? Vad gjorde han?”
En förtvivlad ung doktorand (Ayo Edebiri) har just berättat för sin vördade filosofiprofessor (Julia Roberts) hur en lärare berusad kommit hem till henne, hållit fast och kysst henne fast hon försökte ta sig loss. Almas följdfråga öppnar en generationsavgrund mellan de två kvinnorna. Vad som hände? För den äldre finns det en skala mellan ”dumheter” och våldtäkt. För den yngre är redan det hon har berättat illa nog för en anmälan.
Den påstådda förövaren Hank (Andrew Garfield) är Almas vän sedan studenttiden. Enligt honom är allt lögn, en hämnd för att han avslöjat Maggie som plagiatör. Men han är också en man av folket som konkurrerar med Alma om en åtrådd tjänst på Yale. Maggie, däremot, har svinrika föräldrar som donerat enorma summor till universitet.
Är det därför Alma ändå, lite halvhjärtat, tar ställning för Maggie och låter vännen Hanks huvud rulla? Eller är det för att hon aldrig har sett sin egen historia i ögonen och känner den bubbla upp under magsårs-kräkningarna?
Luca Guadagnino och den debuterande manusförfattaren Nora Garrett lämnar alla dörrar öppna. Kanske är det meningen att vi ska lockas in i den ena eller den andra lynchmobben och se oss i spegeln. Men det enda som händer är att allt drama virvlar i väg i korsdraget och filmen blir tom.
Ämnet är minst sagt slitet och har harvats om ända sedan David Mamets ”Oleanna” slog ner som en bomb på teatrarna i början av nittiotalet. Woody Allen har gjort flera filmer med professorer och elever i otillbörliga relationer.
Guadagnino flirtar öppet med den vanärade komedimästaren Woody Allen.
Guadagnino flörtar öppet med den vanärade komedimästaren. I ”Challenge” plockade han upp triangeldramat mellan tennisspelare från Allens ”Matchpoint”. Här inleds allt med jazzmusik och vita förtexter i det signaturtypsnitt som Allen använt i fyrtio år (man behöver inte vara insnöad för att känna igen det).
Kanske vill han retas lite, men det gör han i så fall med största möjliga lamhet. Kanske tycker han att det är listigt att man aldrig får veta vad som hänt. Kanske har det helt enkelt trasslat till sig på vägen (medan woke övertagits av anti-woke).
Gulliga Garfields försök att spela pompös intellektuell är direkt plågsamma och Roberts ansikte har stelnat i en min som inte uttrycker något annat än ”vad som än händer tänker jag inte le mitt världsberömda leende från nittiotals-komedierna”. När hon ändå gör det, en enda gång (och med samma 2000 watt-effekt som alltid) undrar man om inte karaktären hade vunnit på den kontrasten.
Edebiri är alltid en fängslande närvaro men bara Michael Stuhlbarg, i rollen som Almas negligerade make, står för något verkligt gestaltande skådespeleri. Han måste å andra sidan ta i från tårna för att lyfta äktenskapsbråken till något som vagt påminner om Guadagninos roligare verk.
En regissör med välkänd bildkänsla och sinne för sex gör en film utan bildpoesi och utan sex. Kvar blir ett stycke stel collegeteater. Kanske vet han om det själv eftersom sista scenen avslutas med ett ”cut” efter att skådespelarna gått ur bild. Om en film blivit för tvådimensionell kan man alltid fejka lite djup genom att göra en film i filmen.
Se mer. Tre bättre filmer av Luca Guadagnino: ”A bigger splash” (2015), ”Call me by your name” (2017) och ”Bones and all” (2022).
Läs också:
Julia Roberts: ”Jag hoppas att folk blir upprörda – det är själva utmaningen”
