Att gå på opera var länge ett både kulturellt och socialt nöje för en ofta omättlig publik som gärna såg att en helafton innebar just hela kvällen. Därför kunde operan i S:t Petersburg beställa såväl baletten ”Nötknäpparen” som operan ”Jolanta” av Pjotr Tjajkovskij till en gemensam premiärafton i december 1893. Trots att just dessa två sagoaktiga verk – det ena magiskt tindrande, det andra lugubert skrämmande – framstår som en smått schizoid kombination i juletid. Lite likt den dubbla känsla som den danske poeten Yahya Hassan (1995–2020) förmedlar i den dikt där han som barn stängt in sig i en garderob – inte av rädsla för tomten utan för sin far.
I motsats till ”Nötknäpparen” har enaktaren ”Jolanta” i modern tid inte riktigt klarat sig på egen hand, trots sin behändiga längd på cirka en och en halv timme. Och trots att dess djärvt svärtade klangvärld har direkt bäring på den tragiskt omskakande, men oerhört hyllade, sjätte symfonin från året därpå, som blev Tjajkovskijs sista verk.
När ”Jolanta” nu sätts upp på Göteborgsoperan, i en produktion av Christian Räth från operan i Dallas, har man velat gå publiken till mötes på ryskt vis och ge den en komisk prolog, men inte av Tjajkovskij utan i form av Mozarts ”Teaterdirektören”. En trekvartslång talad fars, samtida med ”Figaros bröllop”, med insprängda musiknummer som regissören Staffan Aspegren Schenholm nu gett ett nytt manus, på svenska, där en teaterdirektör låser in en ensemble av rivaliserande operasångare för att tvinga dem att se bortom sina gränser. Detta för att skapa en dialog med Tjajkovskijs ”Jolanta” och dess blinda prinsessa som även hon har blivit inlåst och helt avskärmad från världen, för att hon aldrig skall upptäcka sin blindhet. Aldrig förstå att det finns något att se.
Prinsessan Jolanta, hon som bär på miraklet inom sig, görs med en flammande intensitet av Julia Sporsén
När Kerstin Avemo i rollen som Karin Hierta i ”Teaterdirektören” till sist bryter sig ut ur instängdheten i konsertarian ”Vorrei spiegarvi, oh Dio!”, iförd en knallblå klänning, är det som ett rop från klassicisten Mozart till romantikens blåa längtan hos Tjajkovskij. En länk som förstärks rent musikaliskt av det klangligt transparenta och rytmiskt precisa orkesterspelet under ledning av Aivis Greters.
Inledningen av ”Jolanta” framkallar också, om man ser den som ett omedelbart svar på Mozart, hur en längtan efter det himmelsblå frammanas ur ett mörker, ljudsatt av ett oartikulerat rasslande från blåsarstämmorna, i ett svartvitt rum där inga färger finns. Den utmärkta ensemblen är i stort densamma som före paus. Prinsessan Jolanta, hon som bär på miraklet inom sig, görs med en flammande intensitet av Julia Sporsén. ”Varför har jag ögon?”, frågar hon sig själv. Och svarar: ”För att gråta.” I den stora duetten med sin friare greve Vaudémont, inlevelsefullt gestaltad av Adam Frandsen, erövrar hon med en smått ursinnig bestämmelse sitt bejakande av seendet, och därmed också av kärleken. Något som gör denna helafton på Göteborgsoperan till en tvåfaldig triumf för den längtan som vill spränga gränser.
Läs mer om opera och alla texter om musik
