Recensenten bakom dessa rader läste Julian Barnes essä ”Om att ändra sig”, som nu föreligger i Andreas Vesterlunds pålitliga översättning, tio tolv dagar innan det blev dags att samla intrycken. Knappt hade han börjat skriva förrän han insåg att minnet inte bevarat texten med tillräcklig konkretion. Vad som dröjde sig kvar var en känsla av ambivalens. En osäkerhet på om han imponerats av resonemangen eller ej. Om boken var rik på oprövade insikter eller onödigt beskedlig. Om den erbjöd aha-upplevelser eller föranledde matta nickar från någon som visserligen tillhörde en yngre generation men som ändå nått en ålder då funderingarna kunde gälla egna erfarenheter. Bakom sådana spörsmål avtecknade sig en allmännare fråga: Hur skulle essän påverka hans uppfattning om Barnes författarskap – eller åtminstone om de bägge konstnärsromaner som han hittills läst, ”Flauberts papegoja” och Sjostakovitjporträttet ”Tidens larm”?
Det fanns – rimligen – endast en sak att göra: läsa om den sjuttiofem sidor smala skriften. Inte endast för att bättre erinra sig enskildheter, utan också för att se om ambivalensen skulle hårdna eller skingras.
I fem korta kapitel, ursprungligen hållna som radioföredrag för tio år sedan, undersöker Barnes förändringspotentialen hos minnen, ord, politiska övertygelser, böcker och åldersrelaterade erfarenheter. Vilka omvälvningar genomgår ens syn på livet, världen och konsten på tio, trettio, femtio års avstånd? Hur många nypor salt måste tas för att minnen skall smaka? Är det vi eller politiken som ändrat sig om vi väljer en annan röstsedel än vid förra valet? Kan forna antipatier laddas om till beundran? Och vad, pray, säger förändringar om så förment stabila storheter som Jag, Karaktär, Hållning?
Barnes är bra på att resonera utan egenkära åthävor, eller för den delen tandgnissel. Tonen är genomgående inte bara balanserad utan medgörlig. Avvikande åsikter får sällan pulsen att slå snabbare, andras dårskap inte andhämtningen att verka forcerad. Han behandlar tektoniska skiften i uppfattning med samma lugn som han iakttar en offentlighet för vilken sunt förnuft ter sig som en knappvara. Kort sagt: den retoriska hettan når aldrig över 37 grader. Eller under. Annorlunda sagt: här råder affektkontroll. Det gör Barnes bok till trivsamt sällskap. I hans prosa råder grå till klar vardag. Inga frivola lördagskvällutsvävningar, ingen söndag morgon-ruelse. Även då han skriver om rubbningar, och essän handlar noga taget om föga annat, förblir han civiliserad.
Det är ett gott betyg. Att behålla fattningen också då man inser hur lite som förblir visst och pålitligt i ett liv levt till fullo, är ingen lätt sak. Hos Barnes slipper vi till soldatmoral förfallen stoicism, här finns varken ansträngt tungsinne eller fladdrig lättsinnighet, och inga utspel av det kortbortblandade slag som mest av allt röjer existenshasardörens vanmakt.
Likafullt innehåller ”Om att ändra sig” slutsatser som borde förvandla rutinlivets lojalister till nervvrak. I Barnes ögon förblir knappt något av det en tänkande människa betraktar som väsentligt intakt under en tillräckligt lång levnad. I stället för att söka skydd bakom systembevarande visdomar som att ”Ju mer något ändrar sig, desto mer förblir det sig likt”, öppnar han för ett skonsammare umgänge med föränderlighet. Paradoxalt nog gör dess hemligheter livet hållbart.
Ambivalenser hör således inte bara till vad denna bok behandlar, utan även till dess karaktär. Kanske är essäns största förtjänst att påminna om Francis Picabias dadaistiska snilleblixt: ”Våra huvuden är runda för att tankarna ska kunna ändra riktning.” Om att ändra sig lär en att tänkande själar sällan är så övertygande som då de inte kan bestämma sig.
Läs fler texter av Aris Fioretos och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
