Juliette Binoche: ”Min dotter tipsar mig om hur jag kan undvika alzheimer”

Allt börjar med en naken sängkammarscen. Amanda (Juliette Binoche) får panik när hon råkar bli vittne till hur styvfadern Martin (Tom Courtenay) har sex med hennes dementa mamma (Anna Calder-Marshall). Strax har hon ringt polisen och triggat igång en omfattande kedja av utredningar och sociala insatser som inte går att stoppa. Det öppnar för en rad komplicerade frågor i ett gränsland: Handlar det om ett övergrepp – trots att mamman ofta visar sexuell lust? Eller är en person med demenssjukdom per definition oförmögen att fatta beslut om samtycke?

Så inleds Lance Hammers brittiska socialdrama ”Queen at sea”, som seglat upp som en av favoriterna i jakten på Guldbjörnen. Det som från början ser ut som ett problemorienterat geriatriskt metoo-drama utvecklas till en hjärtskärande och komplex skildring av kärlek, intimitet, samtycke och åldrande, lite i samma sorts tonläge som Michael Hanekes Guldpalmsvinnare ”Amour”.

– För mig, som alltid letar efter maximal autenticitet på jobbet, var ”Queen at sea” rena guldgruvan. I en värld där äkthet är en bristvara så tycker jag det är extra viktigt att åtminstone försöka hitta den på film. Den här filmen ligger mig extra varmt om hjärtat, säger Juliette Binoche i ett rum på hotell Ritz vid Potsdamer Platz.

La Binoche har svidat om till bekväma kläder efter gårdagens galapremiär. Blåjeans, gul blus med röda ränder, sandbeige kavaj och ett par mörktonade glasögon som döljer hennes karakteristiska mandelögon. Hon trivs som fisken i vattnet på Berlinfestivalen där hon varit stamgäst länge. Det är snart 30 år sedan Binoche belönades med Silverbjörnen för sin stoiska sjuksköterska i ”Den engelska patienten” – en av många roller där hon visat sin spetskompetens som sensuell, sårbar och sorgsen hjältinna.

Nu kan hon också lägga Amanda i ”Queen at sea” till sin samling av melankoliska signaturroller. En självsäker akademiker som successivt tappar kontrollen över såväl sina känslor som den praktiska situationen kring mamman.

– Fast för mig handlar det mindre om moral utan mer om en dotters instinkt att skydda sin mamma. Hon tvivlar ju aldrig på att Martin älskar hennes mamma, men osäkerheten kring vad som är bäst för modern och huruvida hon fattat rätt beslut leder till en mardröm, säger Binoche.

”Queen at sea” lyfter viktiga frågor om skuld, ansvar och hur vi tar hand om våra äldre. Juliette Binoche konstaterar att demens har blivit vanligare i filmer – precis som i verkligheten.

– Som alla andra kommer jag att bli gammal en dag. Det händer att jag oroar mig. Men min dotter skickar tips – en massa artiklar och recept – på hur man kan undvika demens, säger Binoche och skrattar.

Ändå tar hon råden på största allvar. Bland annat har Lasse Hallströms forna chokladdrottning helt tänt av på kakao.

– Jag har slutat att äta choklad på grund av de höga halterna av tungmetallen kadmium som kan orsaka både cancer och alzheimer. Det gäller särskilt mörk choklad från Sydamerika som odlats i kadmiumrika jordar, berättar Juliette Binoche utan att låta direkt alarmistisk.

Trots hennes ofta melankoliska persona på bioduken är hon ingen deppgök privat. Snarare en passionerad charmör med en vinnande personlighet och ett bullrigt skratt som ekar i rummet.

Hon är mycket nöjd över alla ögon som tårades i paradsalongen Berlinale Palast under visningen av ”Queen at sea”.

– Det är nog just därför jag blev skådespelare – för att träffa hjärtat. Filmen förändrade mitt liv, så jag tror det är möjligt att förändra andras.

Som 14-åring bestämde hon sig för att bli skådespelare efter att ha sett Peter Brooks legendariska tolkning av den groteska satirpjäsen ”Ubu roi” på Théâtre des Bouffes du Nord i Paris 1977.

– När alla stod upp och applåderade, tänkte jag: om jag kan ge människor samma sorts lycka så vill jag göra det här, säger Juliette Binoche som har en stor dos självironi vilket hon bland annat visat i ett avsnitt av den hyllade serien ”Ring min agent!”.

– Ok, jag kanske inte alltid är någon skrattmaskin. Folk garvar inte ihjäl sig åt mina filmer, men jag tror att konst kan beröra på djupet.

Efter några statistroller blev hon stjärna över en natt genom debuten i André Techinés erotiska drama ”Rendez-vous” (1985) där hon hade destruktiva kärleksaffärer med två kulturmän, spelade av Wilson Lambert och Jean-Louis Trintignant.

– Jag var en ung skådespelare som försökte försörja mig och överleva. Det var många nakenscener som var svåra, och ibland det var det 20 grader kallt. Det var tufft och hårt, men det var min chans – och jag tog den, minns Binoche som genast nominerades till en fransk César.

Sedan dess har hon hållit sig kvar på toppen. Vid sidan av den tyska storstjärnan Sandra Hüller (”Rose”) har Binoche också stått för en av årets mest omtalade rollprestationer inför prisutdelningen på lördag.

– Det har gått lite inflation i filmpriser, men som A-festival är det speciellt med Berlin. Men jag kan inte tävla mot Sandra. Vi har suttit i samma jury och jag älskar henne så hon får gärna ta priset!

Som ordförande för den Europeiska filmakademin EFA är Binoche stolt över att de europeiska produktionerna fått många Oscarsnomineringar och dessutom sopade rent på fjolårets Cannesfestival med filmer som ”Sentimental value”, ”Sirãt”, ”Sound of falling” och Jafar Panahis franskflaggade ”Det var bara en olycka”. Även om det händer att hon lånar sig till storproduktioner som ”Godzilla” så är hon i grunden en eurocentrisk filmstjärna.

– För mig är det alltid viktigast att sätta konsten före affärerna. På andra sidan Atlanten är det tvärtom. Den europeiska filmen måste bli medveten om sin egen styrka – att göra färre men starkare filmer som är viktiga för mänskligheten, säger hon och ler:

– Amen.